(Sydsvenskan 11/3 2012)
Han vill minnas att han kom hit som nummer 72, den sjuttioandra somaliern i Sverige.
Det var 1981 och det var vinter här, snö på gatorna, förstås, och nere i Somalia pågick strider med Etiopien. Ett land, där flickor och pojkar för inte så länge sedan hade gått i skolan tillsammans och dansat till Sam Cooke och Fats Domino, skulle så småningom fullkomligt implodera och hela samhället spricka sönder: klanstrider, krigsherrar, islamska extremister, pirater, utländska trupper, svält, förödelse.
När Ban Ki-moon och Hillary Clinton och politiker från Afrika och EU strålade samman i London i slutet av februari för att diskutera Somalias framtid talades det om världens mest misslyckade stat. En organisation som mäter sådant visar att korruptionen där är värre än någon annanstans.
I dag bor mer än 40.000 somalier i Sverige och Mohammed Sh. Hassan var alltså en av de första som kom. Han kunde nog inte riktigt ana det då, men det var han som skulle bli den somaliske bokförläggaren.
– Jag landade i Stockholm i januari och började läsa svenska i ABF-huset på Sveavägen. Det låg mellan huvudbiblioteket och Kulturhuset, och dit gick jag för att läsa amerikanska och arabiska tidningar. Jag har stor respekt för bibliotekarierna som arbetade där, de blev mina länkar till det svenska samhället.
I sitt arbete som hemspråkslärare stod Mohammed Sh. Hassan tio år senare mitt i den första stora inflyttningen av somalier. Det gamla hemlandet kollapsade 1991 och med tomrummet kom också tystnaden; det kan gå skrämmande snabbt att göra sig av med kulturen, berättelserna, historien och minnet.
– Det kom nya elever, analfabeter, som hade levt i flyktingläger i många år och inte alls gått i skolan. Vi fick börja från grunden. Eftersom det inte heller fanns några böcker tillgängliga på somaliska reste jag till London och kopierade material. Sedan fick vi idén att kontakta Skolverket och berätta om det växande behovet. De satsade och gav stöd till utgivning av fyra-fem titlar. Då insåg jag också att någon måste starta ett bokförlag.
I Mogadishu hade Hassan haft lånekort hos det amerikanska biblioteket.
– Jag var duktig i skolan, läste hela tiden. Agatha Christie, Charles Dickens. Hemma pratade vi engelska och somaliska. Min pappa var lärare och farfar skrev nio böcker om islam. Varje exemplar var handskrivet på arabiska. Det fanns inga tryckerier.
Nu är det 2012 och det moderna somaliska skriftspråket fyller 40 år. Men i Somalia går det inte att skriva, kulturinstitutionerna är förstörda, våldet är mäktigare än pennan, de med ordet i sin hand och sin mun lever i diasporan, främst i Europa och Nordamerika.
Och Sverige har blivit den somaliska litteraturens centrum.
Därför väntar han vid Jakobsbergs pendeltågsstation och visar vägen till en av dessa inhägnade förrådslador, som folk som håller på att flytta brukar stuva in sina möbler i medan de väntar på de nya nycklarna. Mohammed Sh. Hassan skramlar med låset och skjuter upp det vita plåtjalusiet.
Här är det: förlaget Scansoms boklager, inte över sig stort, men med uppemot 350 titlar på enbart somaliska eller på både somaliska och engelska; barnböcker, poesi, sångtexter, några romaner och biografier, en kokbok för barn och en bok om basket med ett tjejlag på omslaget. Här finns två av Gunilla Bergströms Alfonsböcker översatta till somaliska.
Han får säga det flera gånger för att det ska sjunka in:
– Två tredjedelar av all tryckt litteratur på somaliska har sitt ursprung i Sverige.
Statens kulturråd hjälpte förlaget att komma i gång. Hassan hade visserligen utbildat sig till civilekonom på Stockholms universitet, men 1992 valde han att satsa på det minst ekonomiska som tänkas kunde. Han ville öka läsintresset hos en grupp utan boktradition.
– Ett medvetenhetsprojekt, säger han och verkar nöjd med formuleringen.
Sedan dess har han ordnat massor av somaliska bokmässor, från Djibouti i öster till Seattle i väster. Den första arrangerades i Rinkeby, den senaste i början av februari i Seved i Malmö. Biblioteken är de största inköparna.
– Det ger inga stora inkomster, men jag har gjort mitt bästa och jag har varit lycklig. Man måste känna lycka också.
Och den infinner sig ofta när han hittar en undangömd livshistoria eller en skrapig musikkassett.
– Drömmen är ett museum och ett bibliotek, kanske i Malmö eller i Danmark. Vi vill samla in allt som ingen visste fanns, för nästa generations skull. Det ligger i linje med de berättarprojekt som kulturföreningen Hidde Iyo Dhaqan i Malmö arbetar med. Böckerna som produceras i Sverige är en exportvara och när man satsar på sådant kommer folk hit för att forska.
Eftersom kulturlivet utplånats i Mogadishu är det livsnödvändigt att dokumentera de erfarenheter som finns i exilen, menar Hassan:
– Varje individ som hinner gå bort motsvarar ett brinnande bibliotek.
Plötsligt en dag flyttade Mohammed Sh. Hassan och hans familj till Toronto. Hur kom det sig?
– Vi somalier är nomader, vet du. Jag ville forska kring flyktingströmmen till Nordamerika. Kanada tar emot 300.000 immigranter per år, så jag sökte och blev accepterad. Jag samlade in mer än 600 kassetter, tusen sånger som vi brukade lyssna på när jag var liten finns nu nedskrivna. Jag skriver också egna böcker baserade på gamla folksagor. I Toronto frågar de alltid hur Sverige har kunnat producera alla de här böckerna. Somaliska amerikaner och kanadensare har inte åstadkommit en bråkdel.
Som en av de stora biståndsgivarna i Somalia skulle Sverige också kunna ge ett annat slags kulturstöd, tycker han.
– Det handlar ju om framtiden. Man kan bygga bibliotek och teatrar, ge bistånd i form av böcker. Hur besegrar man extremisterna? Med skolbibliotek i byarna får man ett alternativ till att skjuta skarpt eller tugga khat. Det har satsats väldigt mycket på att få ut mat till människorna, men även hjärnan behöver stimulans.
Finns det något som är typiskt för somalisk litteratur och kultur?
– Kameler! Kamelromantiken är viktig. Har man hundra kameler är det jämförbart med att ha en massa aktier i stora företag.
Men i diasporan skrivs det också om kulturkrockar och skilsmässor, berättar han:
– Ska vi åka, ska vi stanna? Vill vi att våra barn ska bli precis som vi? Det återstår mycket att diskutera och nu har vi somalier som pratar alla tänkbara språk. Vi finns över allt. Vi finns i alltfler blandade äktenskap.
Mohammed Sh. Hassan samlar ihop några av sina fabler med teckningar av en kenyansk illustratör och lägger dem ovanpå sina Alfons Åberg-böcker.
– Jag är 54 år och har bott längre i Sverige och Kanada än i Somalia, konstaterar han. Mina föräldrar är borta. Jag känner inte många där nere. Jag har åkt dit tre gånger och känt mig som en främling. Det är lätt att komma in i ett nytt land, men oerhört svårt att komma tillbaka till det gamla.