(Sydsvenskan 6/7 2010)
Trafiken var en gång i tiden någonting nästan enbart positivt: människor i rörelse, en känsla av kraft och befrielse.
Den var uppfinningsrik, rentav futuristisk emellanåt. All sorts trafik vidgade våra horisonter; i flygplan lyfte vi från jorden, med telefoner och elektroniska medier har avstånden raderats ut. Trafiken lät oss lämna hemmet och åka till jobbet någon annanstans, och samtidigt smorde den ekonomin.
Och bilen blev en av våra främsta symboler för gränslös obundenhet – tills den fastnade i trafiken. Tom Vanderbilt, författare från New York, skriver i sin senaste bok ”Traffic”: ”Det är inte bara det att amerikanska hushåll har fler bilar, det är det att de hittar på nya ställen att köra dem till.”
I reklamen körs de nya modellerna omkring på ödsliga ökenplatåer i soluppgången. Vem försöker de lura? Alltfler bilägare hamnar i köer i storstäderna så långt från den där avskilda upplevelsen som man bara kan komma. Vi sitter alla i klistret, med oljeberoende, avgaser, olyckor och andra följder av en trafikkultur och beslutskonservatism, som gynnar privat bilkörning hellre än kollektivtrafik.
Kommer det att se annorlunda ut i morgon? Är vi på väg mot ett miljömässigt klokare transportsystem? Tom Vanderbilt låter inte särskilt optimistisk när vi träffas i hans bil i Brooklyn:
– Det verkar som om folk bara reagerar på krassa ekonomiska faktorer. Det enda som minskar antalet körda kilometer är högre bensinpriser.
Man kan lägga till: billig, pålitlig och välskött kollektivtrafik.
Jag kan inte skryta med att ha demonstrerat mot Öresundsbrobygget, men jag var emot det av miljöskäl. Det viktigaste av dessa, att det skulle stimulera privatbilism och lastbilstransporter, var så uppenbart att man inte ens behövde stryka under det.
Dåvarande miljöministern Birgitta Dahl lovade på en välbevakad presskonferens att detta skulle bli en bro för den kollektiva trafiken. Ingen trodde henne, men det var sådant man måste säga om var socialdemokrat och ville bygga ut bilismen och kärnkraften och samtidigt framstå som om man tyckte något annat. I likhet med EU-projektet har Öresundsbron omgetts med en hel del pynt – det ena ett fredsinitiativ, det andra en integrationsinjektion – samtidigt som drivkraften varit ekonomisk: affärer utan hinder.
Hos biltillverkarna hade man i decennier drömt om, och skissat på, en rykande motorväg från Oslo via Göteborg och Malmö ut mot kontinenten. Att hänga på en undervåning för tågtrafik blev en nödvändig politisk eftergift.
När de skräpiga, överfulla vagnarna nu rullar över bron kraftigt försenade bekräftas att ingen egentligen tar ansvar för vårt slösaktiga och korttänkta system för transporterna av oss själva och våra prylar. Billobbyn och dess ledarskribenter – länge drev Kvällsposten en kampanj – har oförtrutet verkat för sänkta bilavgifter medan tågförbindelserna fått slumma igen och bli både oförutsägbara och dyra. Ett pris på över tvåhundra kronor för en tur och retur-biljett till Köpenhamn är ju helt orimligt om man vill ha någon trovärdighet som miljötänkare.
Att köra kollektivtrafik verkar inte längre betraktas som en samhällsinsats; i stället leasas verksamheten ut till lägstbjudande, vilket leder till att vilken tivoliskojare som helst kan komma in några år och skära ner och mjölka ur medan oändligt tålmodiga resenärer fortsätter att fälla upp sina kragar i blåsten.
Det var naturligtvis klokt och vettigt att bygga bron; på den punkten har jag i likhet med många andra ändrat mig. Stockholm är vackrare, men Köpenhamn är en coolare stad som man gärna växer in i, blir en del av. Numera förvånas jag mest över att vanskötseln av tågförbindelserna får fortsätta och att diskussionen om bilismens drivmedel och utsläpp tycks som bortblåst.
Bilen är praktisk och försedd med ett starkt frihetligt symbolvärde, men nere i djupet, i andra vatten, pulserar oljan fram ur ett rör och påminner oss om vilka dårar vi kan vara.