(Sydsvenskan 30/6 2004)
Medier under press 1:
Journalistiken ber om ursäkt för sig själv
Inte ens hos den politiske skurken Richard Nixon levde individ och trovärdighet så åtskilda som hos George W Bush. Hos Tricky Dick skymtade en inre strid medan Dubya inte tycks ta någonting på allvar: därför den religiösa vidskepelsen, därför irrblicken och de korkade skämten om att han inte kunnat hitta massförstörelsevapen ens bakom sitt skrivbord.
Jo, pressen var med på den där massförstörelsemiddagen; det var för bara några månader sedan och flertalet journalister skrattade med trots att tortyrrapporterna från Irak redan cirkulerade i huvudstaden. Bush är en president om vilken det sägs att han enbart speglar sig i Fox News och att han aldrig läser annat i tidningarna än de rubriker som hans assistenter samlar ihop. Han orkar inte bry sig om vad journalisterna skriver, men har på känn att image är värt att betala för.
När Nancy Snow arbetade för den amerikanska regeringen på 90-talet, hos United States Information Agency, fick propagandamaterialet som tillverkades där inte visas på hemmaplan:
– Det finns en ännu gällande lag från 1948 som förbjuder regeringen att utsätta det amerikanska folket för propaganda!
Hon skrattar ganska högt när hon säger det; numera är hon universitetslärare i medier och kommunikation och har skrivit två böcker om hur USA sålt och fortsätter att sälja sin världsbild, ”Propaganda, Inc.” och ”Information war”. I den senare beskriver Snow hur Bushregeringen anställde en person, som ansvarat för reklamen för Uncle Ben´s ris, för att med hjälp av olika snitsiga slogans marknadsföra kriget mot terrorn.
Reklamkulturen genomsyrar vardagen på ett sätt som kan få amerikaner och andra att tänka på propaganda som något utifrån kommande, som något som de med onda avsikter ägnar sig åt. Någonting som har med politik att göra. Men mediernas trovärdighet är samtidigt ifrågasatt, från skilda håll, av flera skäl. I slutet av maj bad New York Times om ursäkt, lite halvljummet, på sidan 10, för att tidningen okritiskt hade understött regeringens påståenden om irakiska massförstörelsevapen. Självkritiken bekräftade mångas intryck efter den 11 september av amerikanska nyhetsmedier som patriotiska, slätkammade och ängsligt följsamma när regeringen tagit till orda.
Nu är de, mer än vanligt, ett debattämne i USA. 2,3 miljoner amerikaner hörde i höstas av sig till kongressen för att protestera mot planerna på ytterligare avreglering av mediemarknaden. Ägarkoncentrationen och den ängsliga jakten på underhållningsintäkter utgör den klangbotten mot vilken också journalistikens sanningshalt värderas. Det tog tid att vända Vietnamopinionen. Den här gången har vi snabbt kunnat se att de ifrågasättande alternativmedierna till vänster hade rätt.
Det har krupits för Vita huset och desinformerats och langats falska uppgifter. Bushkritiska filmare och musiker har fått distributionsvägarna delvis blockerade och i tv-studiorna har stjärnbaneret fått dölja debatten på gatan. De amerikanska huvudägarna har jagat bort chefredaktören på Daily Mirror, en av få brittiska dagstidningar som tidigt tog ställning mot kriget i Irak. Tony Blair bussade lord Hutton på BBC och tretton gånger skrev hans spinndoktor Alastair Campbell till BBC-ledningen och klagade på krigsbevakningen.
Nicholas Fraser lyfter i majnumret av Harper´s Magazine fram det intressanta förhållandet att den formella censurens upphörande åtminstone inte i Storbritannien lett till ökat förtroende för massmedierna. Tvärtom: när medierna är fria att säga vad de vill vågar folk inte längre lita på dem och förtroendet rasar i opinionsmätningarna.
Journalistiken, så som vi tänker oss den i traditionella termer, är hårt ansatt. När den snällt tassar efter den politiska makten upphör trovärdigheten. Om den inte smeker annonsörerna och aktieägarna framställs den som en olönsam belastning för medieföretaget. Dessutom ber den allt oftare om ursäkt för sig själv; för utebliven granskning, för påhittade artiklar, för helsjuka löpsedlar.
Så varför betala för detta? Om man vill höra eller läsa om sådant som det ändå inte går att lita på finns det ju ett snabbt växande antal gratisleverantörer. Och information om krigets vedervärdiga vardag sprids snabbare via mobilbilder på nätet än genom CNN.
(Sydsvenskan 2/7 2004)
Medier under press 2:
Ju mer man tittar desto mindre förstår man
Ju mer man tittar på tv desto mindre förstår man. Det har Danny Schechter hävdat i åratal. Gäller även det omvända, att ju mer man förstår desto mindre tittar man?
Själv jobbade Schechter som producent hos ABC och CNN innan han tog ett steg åt sidan och startade det mediekritiska nätverket MediaChannel.org. Just nu producerar han en dokumentärfilm om mediernas bilder från Irak. Medan kvällssolen sjunker på andra sidan Hudsonfloden lutar jag mig in i hans dator och hör irakier och pr-konsulter falla varandra i talet.
Kommer Danny Schechters ”Weapons of mass deception” att visas på amerikansk tv? Förmodligen inte. Varken CBS eller NBC imponeras av att speakerrösten tillhör skådespelaren Tim Robbins; tvärtom förstärker det bilden av två Amerika, av ett bittert delat land där olika grupper söker sin information ur helt olika källor.
Televisionen är nästan helt och hållet underhållning och förströelse. Det har påpekats att inga moderna radikaler planerar att ta över tv-stationen i händelse av revolution. Samhällsomvandlarna har gett upp hoppet om etermedierna – inom den unga antikapitalistiska vänstern finns ingen önskan att konfiskera eller omvandla de existerande medieimperierna.
Rätten att ha tillgång till tusen kanaler är också rätten att vara oinformerad och att zappa bort allt man inte vill veta. I sin bok ”Media unlimited” beskriver medieforskaren Todd Gitlin på Columbia University det oupphörliga, osorterade flödet som en störtflod och som en känsloupplevelse som omsluter dygnets alla timmar. Budskapet är att det inte finns något budskap. Viktigare än det som står på skärmen är att vi sitter vid den.
– Begreppet informationssamhälle är en förskönande omskrivning, anser Todd Gitlin. Information låter hårt och seriöst, som om det är en anständig verksamhet. Man mår bättre om man inbillar sig själv att man ingår i informationsindustrin snarare än i en verksamhet som är dilettantisk, avleder uppmärksamheten och hör till underhållningsindustrin.
Gitlin hävdar att journalistiken har slukats av störtfloden och förvandlats till ett nonstop-spektakel.
– Det konstiga och främmande placeras i det vardagligas ställe, med ett ramverk av celebriteter, allt i syfte att fånga en stunds uppmärksamhet. Vi får en offentlig arena utan tyngd, en sfär av bubblor.
Med mobilkameror och bloggar är nyhetsspridning dessutom något som vrids ur de professionellas händer. Den som kritiserar Murdochs och Disneys förhållande till det fria ordet kan knappast ha något att invända mot att ohämmade kommentarer och oönskade bilder skenar jorden runt med e-posten. Hade Vietnamkriget kunnat stoppas tidigare om soldaterna hade haft digitalkameror i Song My?
Om Todd Gitlin har rätt är det emellertid interaktionen med datorn som betyder mer än den oformliga informationsmassa som trycket på tangenterna släpper fram. Den tilltagande symbiosen med medierna ger inte självklart ökad insikt: vilket pris betalar vi för detta nya liv, vilket värde har det? Den gamla teknikens journalister skruvar på sig, väl medvetna om att utrymmet mellan ”Gör om din svärmor” och doyourownthing.org krympt till en osäker spång över mörka vatten.
När jag fikar med Vanity Fairs kändissmarte mediekolumnist Michael Wolff i New York säger han att journalistiken redan är devalverad, precis som musiken och filmbranschen. Bolagen när illusionen att de ska kunna kontrollera innehåll och distribution. Det kan de inte, menar Wolff.
– Informationen har blivit nästan-gratis. Journalister är lika dömda som typografer och ljudtekniker. När jag kom till New York på 70-talet fanns här tiotals bra magasin. Nu är alla nischade för att sälja annonser.
I Atlantic Monthlys majnummer skriver New York Times sparkade chefredaktör Howell Raines att den bistra sanningen är att om Times upphörde att existera skulle inte något nuvarande medieföretag ens komma på idén att starta en sådan tidning. I förlängningen av det resonemanget kan man naturligtvis undra vilka politiker som i dag skulle vara beredda att sjösätta nationella public service-företag som BBC, SVT och SR.
(Sydsvenskan 5/7 2004)
Medier under press 3:
Ut med journalisterna, in med reklamen
När man läser Charles Lewis ”The buying of the president 2004” tvingas man dra slutsatsen att det i USA är närmast omöjligt att skaffa sig en politisk karriär utan att bli korrumperad.
– Ja, så är det faktiskt! Oavsett vem man är blir man solkad av vårt system. Man tvingas samla ihop miljontals dollar för att kunna ställa upp i kongressvalen. George W Bushs valrörelse i år kostar mer än 200 miljoner dollar. Den sortens pengar kommer inte från grillfester i trädgården eller försäljning av hembakade kakor, de kommer från folk som har ärenden hos regeringen och vill påverka den.
Charles, eller Chuck som han alltid kallas, Lewis hör till den medieskeptiska generation som präglades av Vietnam och Watergate. Att det nu är Song My-avslöjaren Seymor Hersh som mer frenetiskt än andra grävt i tortyrskandalen och Watergate-avslöjaren Bob Woodward som inifrån kunnat belysa kalkylerna och sprickorna i Vita huset väcker funderingar; vad gör de unga reportrarna, kommer politiskt obekväm journalistik att försvinna när genrens ikoner lämnar in?
Chuck Lewis lämnade de etablerade medierna, i hans fall CBS, för femton år sedan och drog i gång det oberoende Center for Public Integrity. Som ett slags grävande redaktion utan egen tidning eller tv-station har centret gång på gång belönats för sina skärskådningar av det amerikanska samhället.
När vi träffas på kontoret i Washington väntar Bush och Kerry fortfarande på att bli formellt nominerade av sina partier, men valkampanjen har varit i gång länge.
– Med pengar får du ut ditt budskap, om du får ut budskapet kanske det väcker genklang hos medierna och då börjar du klättra i opinionsmätningarna. Och om du klättrar i opinionsmätningarna börjar medierna rapportera att du klättrar i opinionsmätningarna och då skriver folk ut checkar.
I ”The buying of the president 2004” får man veta vilka som finansierar de amerikanska rikspolitikerna. Förre presidentkandidaten Bob Dole säger att den politiker som har störst kampanjkassa bara kan förlora om han ramlar ner från ett tiovåningshus i sällskap med någon annans hustru. Även om man kan förfäras över alla miljoner som ett skurkföretag som Enron pumpat in i Bushs karriär eller fundera över varför mediejätten Time Warner ger så stora bidrag till Kerry är det förhållandet mellan journalistiken och politiken, som är det mest klargörande i Chuck Lewis och hans medarbetares kartläggning.
Det liknar en vanlig vågskål. Framför allt tv-bolagen har minskat sin journalistiska bevakning av presidentvalskampanjerna och samtidigt har den politiska tv-annonseringen skjutit i höjden.
– Bevakningen 2000 var hälften så omfattande som 1996 och 1996 var hälften av 1992, berättar Lewis. 2002 tjänade mediebolagen en miljard dollar på politisk reklam, en av de tre största inkomstkällorna.
Snacka om win-win-situation för tv-företagen: i ena änden sparar de pengar genom att skära ner på journalistiken, i den andra höstar de in allt större reklamintäkter. Politikerna må grumsa om kostnaderna, men inser samtidigt fördelarna med att ostört få pumpa ut sina 30-sekundersbudskap i stället för att behöva svara på näsvisa reporterfrågor.
Lewis bok bygger vidare på klassiska titlar som Theodore Whites ”The making of the president” och Joe McGinniss ”The selling of the president”. I den senare, ett lysande reportage om Richard Nixons valkampanj 1968, kallas pr-mannen och sedermera chefen för Fox News, Roger Ailes, in för att göra Nixon gångbar i tv-rutan. ”Så här kommer de att väljas i framtiden,” säger Ailes. ”De som ställer upp framöver måste vara skådespelare.”
Chuck Lewis hävdar att medierna profiterar på demokratin genom att ersätta journalistiken med reklamjinglar. Apatin bland väljarna förstärks av den mediala cynismen.
– Ibland, säger han, undrar jag varför vi ens bryr oss om att ha val när hälften struntar i att rösta och kandidaterna är utsedda i förväg av bidragsgivarna.
Till årsskiftet slutar Lewis som chef för Center for Public Integrity. Han tänker då ägna all kraft åt att bygga upp en fond som kan försvara centrets journalistik mot förväntade stämningar från dem som inte vill bli undersökta. Det är den sorgliga slutsatsen: inte bara pollitiska karriärer utan även journalistiskt oberoende kostar pengar, mycket pengar.