(Dagens Arbete nr 9 2008)
Leonel Ojeda drar upp träningsbyxorna och visar sina bulliga vader.
Det är sådana man får om man är son till en sydamerikansk mästare i boxning och om man fortfarande, efter fyllda femtio, låter andra som är mycket yngre puckla på en.
Bra boxare vet ju hur de ska röra sig i sidled, glida undan, förskjuta tyngdpunkten så att motståndaren inte hänger med. Benen är lika viktiga som nävarna. Dansa som en fjäril, sa Muhammed Ali och fick det att låta roligare än att stinga som ett bi.
– Leo, Leo! Det är min tur!
– Okej, kom igen då.
Röda och svarta handskar dunsar mot hans vadderade sparringkuddar; tjoff, tjoff i snabba och sedan långsammare, allt tröttare kombinationer. Där är Stefan från nian, Nina från gymnasiet, Mandana från socialbyrån, Vojin som är 21 år, Natalia som är 26, Murtaza som hunnit bli 51. Den ena efter den andra dansar fram för att stinga till och mäta sig med den lille fyrkantige mannen från Chile, som en gång tvingades lämna sitt hemland och sedan blev proffs i Argentina innan han hamnade i Småland och strax därefter i den miljonprogramsstadsdel i Malmö, Lindängen, där han fortfarande bor och där det finns allt mindre att göra för dem som växer upp med idéer eller aggressioner som bara måste ut.
– Min tur!
– Kom igen då.
Sofielunds Boxningsklubb är ung, själva föreningen bildades 2007 och har 86 medlemmar. Samtidigt som den har en spralligt växande ungdomsverksamhet är den i grund och botten ett motionssällskap för jobbarkompisarna på takbeläggningsföretaget Icopal.
– Jag började träna med Leo häromåret, berättar föreningens ordförande Niklas Delfin som också är ordförande i metallklubben på Icopal. Det var ett gäng arbetskamrater som kom hit och den äldste var 62 år och jag tänkte att om han klarar det så… Det är jätteskön träning, med mycket gymnastik, och så fick jag med mig mina barn också. Det känns tryggt när man släpper ut sina döttrar och vet att de kan ta för sig om det är någon som hoppar på dem.
På fabriken i industrihamnen i Malmö är det skiftarbete. Som ny hamnar man i likhet med Niklas Delfin ofta i panncentralen, lokalen där asfaltblandningarna kokas samman för att sedan fästas på de olika typerna av tätskikt, ytpapp eller underlagspapp. Han har jobbat på Icopal i 18 år, Leonel Ojeda ännu längre. Man kan undra hur den lille boxaren orkar; först parkerar han trucken efter morgonskiftet, sedan drar han i väg till träningslokalen framåt kvällen. Flera av arbetskamraterna hoppade av när de insåg hur hård träningen faktiskt var och att det inte räckte med att bara vifta med nävarna.
Men 51-årige Murtaza Senli kämpar på:
– Jag tycker om gympan. Jag blir starkare medan mina jämnåriga kompisar mest liknar skrutt. När de se ser mig på jobbet tänker de: sån vill jag också bli!
Klubbens ekonomiska resurser är små. De delar en naken lokal i ett ombyggt bryggeri med en mindre förening, som håller på med brasiliansk jiujitsu, capoeira. När den skrälliga lilla cd-spelaren i hörnet pumpar upp rytmen eller sprider Rocky Balboa-musik under lysrören fylls rummet med lätta uppvärmningsfötter; det springs i ring, tänjs, sträcks, jämfotahoppas, linnena fladdrar, huvorna glider ner.
På ena långväggen sitter ett svartvitt foto på en ung boxare från Chile. Föga kunde han ana att han mer än tre decennier senare skulle stå här i en spartansk lokal utan ring i ett land utan proffsboxning. När handskarna dragits på börjar skuggboxandet. Här finns en päronboll och fyra säckar. Tre slagkombinationer, sedan kommer svetten. Det dunsar i vadderingen, hopprepen susar i luften, kom igen, situps, armhävningar, inte slöa nu.
– Det förekommer hot på jobbet, men det är inte därför jag boxas, säger Mandana Rouzbehi, som är socialsekreterare. Jag är sportintresserad och feminist, jag fångas av det som är manligt, sånt som kvinnor inte får eller inte kan. Inombords bär jag på en ilska över förtrycket i Iran, som jag lämnade 1994. Jag känner frustration över hur ungdomar och kvinnor behandlas där.
En krokig höger i säcken kan kännas lika förlösande som ett skott i krysset.
Leonel var den enda av mästaren Manuel Ojedas tolv barn som tyckte om att boxas. När Leo gick sin första match och förlorade ville pappan klippa till honom. Träningen intensifierades, varenda morgon sprang de femton kilometer upp och ner för ett berg utanför Santiago. Pojken började tävla i ett populärt tv-program som hette ”Guldhandskarna”.
– Jag blev knockad ett par gånger, kände mig yr och tappade nästan synen. Men min första proffsmatch gick bra, jag vann på knockout i andra ronden. Sen gick jag ett tjugotal matcher som proffs. Men efter en match i Tyskland 1981 gick det inte längre. Min fru tittade på och grät och sa att nu orkar hon inte. Efter åttonde ronden kunde jag inte andas. Hon trodde att jag var död. Det var sista matchen. Aldrig mer.
Hemma i Malmö hamnade han så småningom i en källare i Sofielunds Folkets hus. Några tonårskillar utanför ropade gubbjävel efter honom, men när de kom nerför trappan och fick se säckarna och affischerna tystnade de. Kanske är det utmattning som ska till; en och en halv timmes armhävande och jabbande gör att man vill gå hem och ta det lugnt.
I den nuvarande träningslokalen har någon skruvat upp volymen och t-tröjorna och linnena och kamouflageshortsen står på rad och trampar snabbt, snabbt i golvet. Kom igen! En vacker dag kommer åtminstone några av dem att dansa nästan som fjärilar.
– Det finns de som boxas för att kunna slåss på gatan eller när det blir bråk i skolan. Men jag, säger Stefan Gorecki, 15 år, gör det för att må bättre. Jag är sällan sjuk. Och det är mer action än i fotboll.
Gott och väl en tredjedel av dem som tränar med Sofielunds Boxningsklubb är tjejer. Att Nina Borsing är en talang kan alla se, hon har balansen och snabbheten. Efter skolan vill hon bli polis eller militär. Hon har alltid gillat boxning, säger hon.
– Det är roligt med tekniken, att slåss.
Att slåss?
– Det är ju det man gör, svarar hon och ler.
Andra, som Natalia Lindskog, har ett stillasittande jobb vid en telefon och tränar ständigt på fritiden: boxning, fotboll, styrka, salsadans.
– Men jag är lite rädd, vill inte bli slagen.
Det går inte heller att förneka att nyvunna kunskaper missbrukas på sina håll. Blir man inte bara bättre på att slå om man får ett proffs som tränare? Borde inte våldsamma killar spela schack eller läsa poesi i stället?
– Både Niklas och jag präntar i dem att det här är idrott, säger Leonel Ojeda. Jag säger åt dem att de måste gå i skolan, att de ska hjälpa mamma och pappa. Jag har haft många elever, men bara en eller två som inte skött sig.
Hans dotter Paola är 20 år och har blå kontaktlinser som fångar upp färgen i hennes träningsoverall. Hon är ensam i familjen om att följa i pappas och farfars fotspår.
– Men mamma sa att jag bara fick hålla på om jag tränade något feminint också. Det blev handboll och folkdans. Hon vill inte att jag blir någon killer. Jag slutade med träningen ett par år och mådde psykiskt dåligt. Du vet, när man var 16-17 och mycket hände i en, då kände jag mig deprimerad. Nu får jag ut all den dumma energin och har fått tillbaka självkänslan. Min pappa ser alla här i klubben som sina döttrar och söner. Det känns bra att gå hit i stället för att riva sönder samhället.
Nästa kliv framåt för föreningen blir att börja tävla, att komma i gång med sparring och få upp några av ungdomarna innanför repen. Då räcker det inte med en päronboll och fyra säckar. Då behövs en egen ring.
Blöt av svett sjunker Vojin Radoja ner på en fällstol och lutar pannan i handskarna. Tjoff, tjoff. Leo har precis fått sig ett par tryckare i vadderingen. Visst vore det kul att börja tävla, men då måste jag dra ner på rökningen, suckar Vojin. Och går det inte bra i ringen kan man alltid sikta högre:
– Min dröm är att bygga ett eget flygplan. Alla skrattar när jag pratar om det, men man kan köpa delarna i England för trehundratusen. Det är det jag sparar till. Tänk att bara glida i väg bland molnen.
Han ser ut som om han redan är där när han börjar vira av sig tygremsorna runt handlederna.