(Sydsvenskan 12/12 2009)
Att mota tillbaka klimatförändringarna är både det nödvändigas konst och det omöjligas nödvändighet. Det är ju apokalypsen på riktigt vi talar om: hav som stiger, öknar som torkar, det är livsförutsättningar på glid och därför snart människor på flykt.
Och de flesta som kommit till Köpenhamn i samband med FN:s klimatmöte brottas med den grundläggande frågan hur ansamlingen av katastrofrapporter och domedagsprofetior ska kunna malas ner och återanvändas i politisk handling och som daglig, praktisk livsstilsanpassning.
Har vi inte redan gett upp? Orkar vi om inte USA och Kina skärper sig? Hur ska vi komma någonstans när billobbyn klagar på avgifterna på Öresundsbron och priset för en returbiljett med tåget till Köpenhamn samtidigt har tillåtits bli 210 kr utan märkbara protester? Planeten räddas dessvärre inte bara av att några bussiga människor byter glödlampor.
Hoppet står till myllret av miljöengagerade medborgare, många tusen av dem hitresta för att känna varandras närvaro och en vittring av förtröstan i det framrullande molnets skugga. Här fogas lokala bekymmer samman i en globalpolitisk rörelse; det är intressant hur tonvikten hamnar på maktfrågor, hur den miljöångest som lätt griper omkring sig också blir ett flugpapper som de flesta viktiga tvisteämnen fäster vid. Jag upptäcker samtidigt hur ordet alienation har gjort comeback som stämningsbeskrivning efter flera decenniers frånvaro.
Klimatbottenmötet kallas den del av miljö- och alternativrörelsernas arrangemang som förlagts till Christiania, dit vissa av ursprungsbefolkningarna naturligtvis skickats och där jag slirar över en gråmulet gyttjig gräsplan, Fredens eng, för att komma in i ett tält med diskussioner om ekobyar, permakultur och konfliktlösning. Efter att ha tagit fel på föreläsare hamnar jag senare med sex andra personer i en meditativ cirkel runt tre ljus en trappa upp i en gammal fabriksbyggnad. Ämne: förhållandet mellan det inre och det yttre klimatet. Det är långt från de gatudemonstrationer och aktioner som väntar.
De rika länderna vill försöka begränsa uppvärmningen till två grader. I utvecklingsländerna talas om att sätta gränsen vid 1,5 grader. I denna halva grad ryms nästan all politisk diskussion; en nollvision utesluts av verklighetens redan ackumulerade överraskningar. Saleemul Huq från International Institute for Environment and Development säger att det krävs en mobilisering som i krigstid, runtom i världen, för att Maldiverna, Bangladesh och många andra ska hålla sig kvar på kartan.
DGI-byen vid centralstationen är miljögruppernas forum under klimatmötet och här kopplas allt samman, från mat till vatten till luft till bostad till rättigheter till demokrati, i den skuld som masskonsumtionsländerna står i till de fattigare. Under demonstrationerna mot WTO-mötet i Seattle 1999, den globaliseringskritiska rörelsens kickstart, skanderade man att en annan värld är möjlig. I så fall verkar den numera totalglobaliserad genom att i stort sett alla organisationer i Köpenhamn betonar hur vi sitter i samma båt. Det handlar om att fördela lasten.
På ett ynka ställe ser jag en omstörtande uppmaning – ”system change, not climate change” – men i en värld där alla revolterande budskap för länge sedan inkorporerats i reklamspråket skulle den kunna användas av vilken politisk riktning som helst.
Reformism, alltså, det är vad det handlar om här; men en omstörtande reformism med dramatiska effekter. Bill McKibben från USA är en av dem som förekommer över allt, som skribent, som aktivist, och han menar att klimatförändringarna inte kan behandlas som andra politiska problem eftersom motståndaren inte är politisk utan utgörs av själva existensens egna gränser. Exempelvis finns en fysisk gräns där högsta acceptabla koldioxidvärdet i atmosfären är 350 miljondelar. Eftersom vi redan är uppe i 390 duger inga överenskommelser där grupper av nationer kommer till Köpenhamn och kompromissar sig fram till ett ekonomiskt medelvärde att visa upp för väljarna.
Hur gör man en abstraktion hanterlig som underlag för engagemang och mobilisering?
Här är de nu allihop, en 210 kronors tågresa från Sverige: regnskogsindianer, gettoafrikaner, invånare från de oceaniska småöarna; deras utställningar är uppställda, faktasamlingarna nedslående och uppfordrande. Det är kanske inte politik i snäv bemärkelse, men nog är alltihop politiskt. Allt hänger ihop. Bilen, köttet, shoppingen, ja, hela konsumismen som förbrukar energi i alla led, i alla ändar. Om den här världen håller på att göra sig omöjlig hade de rätt i Seattle. Eller redan på FN:s miljökonferens i Stockholm 1972.
När Berlinmuren föll tystnade många som hade trott att kapitalismen skulle gå under av sina inneboende motsättningar. Kanske kommer den i stället att falla samman under sin egen övervikt, och av sin moraliska skuld när den finansiella krisen sväljs av den existentiella. Är det inte ett i grunden självdestruktivt system som så länge vägrat ersätta fossila bränslen med förnybara energikällor?
Lester R Brown, som startade forskningscentret Worldwatch Institute på 1970-talet, säger att det är hög tid att berätta miljösanningen för marknaden. Ska den ha en framtid måste den utsläppsbeskattas hårt så att ny och ren teknik blir ett överlevnadsvillkor.
Just här kan jag känna dysterhet över hur mycket som redan sagts förut, och samtidigt bli upplyft av dem som fortsätter att säga det. Vardagen drivs av lönsamhet och gamla vanor, men det förefaller mer konstruktivt att se vår livsstil i vitögat än att falla offer för cynism och alienation.