(Göteborgs-Posten 9/11 2015)
I slutet av sommaren samlades Utbildningsradions personal från hela landet på Filmhuset i Stockholm för att trimmas i företagets nya mångfaldspolicy. Uppslutningen var stor; en majoritet av de cirka 300 anställda fanns på plats.
Hos flera av de inbjudna föreläsarna återkom tanken att man inte kan göra program om miljöer man inte själv är en del av – exempelvis vet ljushyade journalister för lite för att kunna rapportera om svartas livsvillkor. Deltagare berättar att bifallet från UR-journalisterna var högljutt.
Men med en sådan tolkning görs begreppet mångfald till en formel i ett politiskt projekt som låser in journalistiken i stället för att öppna den. Ursprung och grupptillhörighet hamnar i centrum. Mångfald syftar då inte längre på erfarenheter, åsikter och värderingar som blandas och bryts mot varandra. I stället handlar det om identitet; man ska känna igen sig och ingen annan ska lägga sig i.
Sådant kan man stå ut med så länge idéerna cirkulerar i trångsynta sekter. När de blir till vägledande policy inom public service – inte bara hos UR utan också hos Sveriges Radio och Sveriges Television – är det genast mer bekymmersamt.
UR har under hösten genomfört en undersökning där medarbetare utfrågats om hur mångfalden ser ut på deras arbetsplats när det gäller sexuell läggning och religionstillhörighet. Naturligtvis kallas detta varken kartläggning eller registrering, men varför fråga om de insamlade uppgifterna inte ska användas?
I UR:s ”Mångfaldsstrategi 2015-2019” är språket konsultvärldens – målbild, styrdokument, checklistor, kvalitetssäkring – och tilltalet strängt: ”Varje medarbetare ska förstå, omfatta och tillämpa ett antal begrepp som till exempel ’mångfald’, ’rättighetsperspektiv’, ’normkritik’, ’interkulturellt förhållningssätt’ och vad dessa innebär för det egna arbetet och i samspelet med kolleger.”
Sveriges Radio betonar i sin senaste årsredovisning (2014) vikten av att ”alla har möjlighet att identifiera sig”. Här talas om behovet av att ”rekrytera fler reportrar med en bakgrund som bär andra erfarenheter än den traditionella journalistens” och det konstateras att andelen programledare med någonting som kallas ”mångfaldsbakgrund” ökar.
Så småningom blir det mer uttalat vad som avses. ”Som ett led i mångfaldsarbetet har Sveriges Radio beställt en undersökning av Nyckeltalsinstitutet/SCB om personalens etniska bakgrund.”
I mångfaldsliturgin är identifikationen central eftersom den leder vidare till föreställningen att medarbetarna ska vara representativa för befolkningen. Alla inser att blandning är bra, att en spridning av vetanden och perspektiv berikar helheten, men som mångfalden här formuleras blir den en exercis med tabeller och kvoter. Vem och vad förväntas journalisterna representera om inte sitt yrkeskunnande? Vad ska hända om de heterosexuella är för många i utbudet eller bland de anställda? Hur många muslimer ska det gå på en ateist?
I Sveriges Televisions senast uppdaterade mångfaldspolicy står det att företaget välkomnar olikheter vad gäller ålder, kön, könsidentitet, etnicitet, religion och sexuell orientering. Däremot nämns inte åsiktsbredd och bakgrundskunskap.
SVT verkar ha ett gott förhållande till Rättviseförmedlingen, vars affärsidé är att föra bok över människors härkomst, och som särskild mångfaldsexpert har Behrang Miri engagerats. Som av en händelse har samme Miri varit med om att utforma det förslag till miljöpartistisk kulturpolitik, som reducerar kulturen till instrument för centralistiska, normkritikcertifierade politruker.
Olika infallsvinklar gynnar utbudet, och därmed publiken. Detsamma kan dock knappast sägas om idén att mångfald uppstår när medarbetare rekryteras för att teoretiskt företräda olika lyssnar- och tittargrupper som vill kunna ”identifiera sig”.
Diskussioner om mångfald tycks ha en tendens att få människor att känna sig fördomsfria. Den inställning som mångfaldsprojektets kolportörer ger uttryck för omöjliggör dock i princip allt journalistiskt arbete. Det kan ju framställas som suspekt så fort någon rapporterar från en plats utanför det egna hemmet, den egna stadsdelen eller den egna (föreställda) gruppen.
Uppfattningen att endast den som har grönt hår kan skriva om människor med grönt hår marknadsförs som progressiv, men är djupt reaktionär. Den ställer sig i vägen för all nyfikenhet och vilja att vidga vyerna och öka kunskapen. Och den passar som hand i handske till den narcissistiska berättarkultur som slagit klorna i svenska medier och som bejakar många medarbetares övertygelse om att de själva utgör tillvarons nav.