(Sydsvenskan 7/7 1969)
Ungefär en halv miljon människor kom till Hyde Park här i London på lördagseftermiddagen för att se och höra the Rolling Stones när gruppen skulle göra sitt första offentliga framträdande på drygt ett år. Publikuppgifterna varierade naturligtvis starkt, då bedömningen snarast blev en fråga om ögonmåttsuppskattningar. En siffra på 650.000 offentliggjordes också.
En mastodontupplevelse av det här slaget gör faktiskt att musiken skjuts en smula i bakgrunden. Ni kan själva försöka tänka er hur det känns att sitta mitt på en gräsmatta i en sommarhet park och veta eller ana att runt omkring en sitter en halv miljon människor. Perspektiven blir hisnande.
Men Rolling Stones var också bra, främst tack vare Mick Jaggers uppenbara glädje över att återigen känna ett scengolv under fötterna och nye gruppmedlemmen Mick Taylors gitarrspel. Masspsykosen under Stones båda avslutande nummer ”Satisfaction” och ”Sympathy for the devil” kommer jag nog aldrig att glömma: dansen, handklappningarna, bongotrummorna, flaskorna och coca cola-burkarna och känslan av att sitta mitt uppe i något nästan overkligt, något fantastiskt. Som en liten, liten kugge i ett stort, stort maskineri.
Konsertens början var utsatt till kl 13 på lördag middag, men redan kvällen innan började folket samlas i parkens s k Cockpit-område vid norra udden av dammanläggningen The Serpentine. Den höga estraden var mycket vackert placerad med vattnet och de många roddbåtarna omedelbart i bakgrunden och med flera hundra meter svag sluttning framför sig.
Speciella pressbänkar hade satts fram intill scenen, men själv föredrog jag att sätta mig någonstans mitt på slänten. Det fick jag knappast anledning att ångra. Den här friluftskonserten i Hyde Park var nämligen inte främst en fråga om att lyssna på mer eller mindre skickliga musiker utan i första rummet en folkfest.
Efter cirka fem timmars musicerande kom äntligen Rolling Stones. Då hade många haft vissa besvär att hålla sig vakna. Solen och tröttheten i baken tog hårt på krafterna. Sorlet steg nu emellertid till ett dån, coca cola-burkarna smattrade mot varandra och ropet ”We want the Stones!” steg mot trädtopparna där åtskilliga besökare fattat posto för att på ett tillfredsställande sätt kunna överblicka fältet.
Mick Jagger uppenbarade sig i en helvit fladdrig kostymkreation och lyckades tämligen snabbt tysta folkmassan.
– Det gäller Brian Jones, sa han, och läste med ostadig röst en postum hyllning till den i förra veckan bortgångne ex-medlemmen av gruppen.
Brians porträtt hängde i jätteformat på ena sidan av scenen. Hans plötsliga död kom alltså inte att innebära ett skrinläggande av konsertplanerna. Enligt Mick Jagger fanns det nu ytterligare anledning att fortsätta som planerat. Brian hade velat det, menade Mick.
Och så kom musiken i gång. Med ”Jumpin´ Jack Flash” rycktes halvmiljonpubliken med i en unison handklappningsorkan. Mick Jagger krumbuktade sig och sjöng ”It´s a gas, gas, gas” och åskådarna gav honom rätt.
Det blev fler kända låtar: ”I´m free”, ”Down home girl” och nya singeln ”Honky tonk women”. Samtidigt svävade 5.000 lössläppta fjärilar över folket och underströk texten i det förstnämnda numret.
Ett antal bluesnummer vädrades också, av vilka Robert Johnsons ”Love in vain” var mest till sin fördel. Stämningen sjönk emellertid högst betydligt under den här delen av konserten. Mick tog av sig kavajen och avslöjade sin trådsmalhet, iklädd endast en kortärmad ljusviolett tröja. Folk hade börjat dansa i eget majestät på olika håll och kanter och man sjöng ”Not fade away” och ”Satisfaction”. Det kändes att det var lugnet före stormen.
Det var upplagt för urladdning och så plötsligt kom den, melodin vi väntat på. Den sköljde över oss, den listade sig ut över vattnet och in bland träden: ”Satisfaction”!
Reaktionen var omedelbar och våldsam. Medhavda trummor, käppar, kakburkar, flaskor och plåtskrin rafsades fram och efter ett tjugotal sekunder satt alla och klappade takten. Hyde Park gungade som den aldrig tidigare gjort och kanske aldrig mer kommer att göra. Till och med den blaserade amerikanska tjejen från Kalifornien, som tidigare kretsat runt och talat om för oss att vi inte hade den riktiga psykedeliska känslan, satte sig ner och hamrade med i kanonaden. När det effektfulla breaket med tamburinen kom in framträdde det ljud som en miljon handflator producerade på ett sätt som skulle ha kunnat försätta berg.
Det vilade något nästan religiöst över det hela. En våldsam ritual med häxmästarna längst fram på scenen och de bedövade massorna på marken. Att försöka spjärna emot och låta bli att klappa och sjunga hade varit en lika lätt uppgift som att med bara händerna hejda tio vettskrämda vildhästar.
Upp på scenen klev nu ett antal afrikanska trumslagare och Keith Richards malande gitarr brusade i gång. Detta var den slutgiltiga signalen. Alla ljud- och oljudsframbringande prylar sattes i aktion. Stones spelade ”Sympathy for the devil”, men det hade knappast någon betydelse. De kunde lika gärna ha spelat ”Glöm ej bort det finns rosor”. Congatrummorna på estraden tryckte på och parken exploderade i ljudsaltomortaler. Alla hämningar släppte. En halv miljon individer förvandlades till en enda enorm enhet.
Man dansade, man skrek och tjöt, man slog och skramlade och framför allt kände man sig fri. Ingen kunde titta på en och säga att du är ju inte riktigt klok.
Så här dagen efter känns det egentligen ganska meningslöst att försöka analysera. Rolling Stones var i god form. De hade roligt och de spelade den sortens musik de behärskar: hård, okomplicerad rhythm and blues utan påklistrade krusiduller. Mick Jagger märktes av naturliga skäl mest; konserten var hans idé och det var hans utmanande röst som trängde igenom. Gitarristen Mick Taylor spelade flera snygga och välavvägda solon. Charlie Watts, trummisen, var för säkerhets skull så nerskruvad att han knappt hördes.
Av de övriga framträdande grupperna kan Family och King Crimson nämnas. Family är ett mycket populärt namn i engelska undergroundkretsar och det med rätta. Deras skivor har varit utmärkta och trots krångel med utrustningen visade de upp ett stort kunnande under sin del av konserten. King Crimson är en ny grupp, som fick långa applåder för sitt ganska originella sätt att bygga upp melodierna.
En enda riktig besvikelse noterades. Det eventuella inhoppet av någon eller några från the Beatles uteblev, kanske beroende på den bilolycka John Lennon och hans Yoko råkade ut för nyligen.
Hyde Park-konserten tv-filmades för övrigt – dess dokumentärvärde är naturligtvis inte föraktligt. Man kan inte göra annat än uppmana Sveriges Radio att hålla sig framme. En halv miljon människor på friluftskonsert, det är en fem gånger större publik än den som ser engelska cupfinalen på Wembley!