(Arkitektur nr 8/2012)
Hyllie vattentorn utformades som en svamp och det fanns en tanke med det; ingenjörskonsten och stadsbyggandet mötte här den bördiga slätten och imiterade naturen genom att gjuta en av dess trivsamma symboler i betong.
Från utsiktsfönstret i Hylliesvampen vid Malmös södra utpost kunde man, om man hade bra framtidskikare, se bort mot Hamburg, över till Köpenhamn och in i den dröm om Öresundsstaden, Örestad, som aldrig riktigt övergett dem som vill att Malmö ska uppfattas som landets framsida.
Svampen stod sedan länge ensam och trotsig i vinden från sydväst, men håller nu på att omslutas av Hyllies nya skog av byggkranar och samlingslokaler för de shoppande och evenemangssugna. Samma omvandling från tomrum till hejaklacksläktare pågår i Solna, i ett tidigare nedsmutsat containerdistrikt och dödmansland som nu blir nationalarena och drömfabrik för dem som vill att just den här platsen bör ses som landets mittpunkt.
Arenastaden är förväntningarnas utrymme. Det är så här livet ska gestalta sig för nästa generation.
I stadsbyggnadsdirektören Christer Larssons ögon har Malmö alltid varit en modern stad:
– Kronprinsen, det första höghuset, var först med intern-tv och amerikanska parkeringslösningar. Man byggde radhus på taket till gamla NK, nuvarande Hansakompaniet. Av någon anledning ligger det en fascination hos Malmöborna inför det moderna.
Solnas stadsdirektör Kristina Tidestav betonar att hennes kommun håller på med något fantastiskt:
– Vi är Sveriges till ytan tredje minsta kommun och totalt har vi nu sex nya stadsdelar under genomförande. När vi resonerar om Arenastaden ser vi att det finns ett väldigt stort behov av att uppleva saker och ting på plats tillsammans med andra, även om man annars mest sitter och tittar på tv och på sina datorer och sina telefoner. Det här är en av Sveriges framtidssatsningar. The sky is the limit.
Eufori? Javisst, Euphoria som i Hyllie stavas Emporia och är det nya köpcentret med 200 butiker och parkanläggning på taket, och som också fått symbolisera kampen om Eurovision Song Contest 2013, där grannbyggnaden Malmö Arena drog längsta strået framför näsan på nya Friends Arena i Solna.
Iain Sinclair, Londonförfattaren som traskat sig igenom de flesta av metropolens övergivna fabrikszoner och motorvägsdiken för att kunna skriva sorgset vackert om den nya tidens illusionsmakeri, beskriver i sin bok ”Ghost Milk” planeringsarbetet bakom den storslagna shoppinggallerian Westfield i East End, uppförd inför OS och avsedd att då också vara huvudentré till olympiastadion. Vad händer med vardagslivet, tobaksaffären, puben, relationerna i gathörnet, när det stora larmet har dragit förbi, undrar Sinclair. Big Ideas kallade planerarna sitt projekt. Författaren suckar och talar om en storslagenhet hypnotiserad av sin egen banalitet.
En regnig dag på Hyllie Boulevard, en raksträcka utrullad mellan den nya upplevelsestadens massiva huskroppar, är det lätt att känna sig precis så liten som en undanskuffad tabloidkolportör i östra London. Det ligger något brutalt i denna nyproduktion på åkern; Big Ideas i stället för en organisk tillväxt, där lokala behov och samspel med naturen får styra.
Men om Iain Sinclair sörjer de gamla kvartersmiljöerna i sin stad är underlaget för nostalgi begränsat i Solna och Hyllie. Man börjar från scratch, med just ingenting. Här byggs ju på fulmark eller sedan länge obrukad jordbruksmark.
Det går inte att räkna hur många gånger ordet ”mötesplats” återkommer i broschyrerna. Både i Solna och Hyllie möts allt på en gång; effektivitet och lust, natur och kultur, snabba kommunikationer och långsamma strövtåg genom dignande utbud, gröna djungelväxter som klänger i köpcentrets ljusschakt.
Arenastaden i Solna byggs runt Friends Arena, fotbollens nya nationalarena för 50.000 åskådare, och 100.000 kvadratmeter stora Mall of Scandinavia, ägd av Parisbaserade köpcentergiganten Unibail-Rodamco, med 250 butiker och restauranger. Hotell, kontor och bostäder kompletterar.
Sten Hultquist, projektchef hos Råsta Projektutveckling, konstaterar att Råsunda är gammalt och gistet och att fotbollspubliken numera har helt andra krav på serviceutbud. Placeringen av den nya arenan har i stor utsträckning bestämts av närheten till kommunikationerna.
– Vi har pendeltåget utanför dörren och vi ligger i korsningen mellan E18 och E4:an. I december får vi tåg till Arlanda. Man når en tredjedel av den svenska befolkningen på en och en halv timme.
Hultquist pratar om detta som en modern version av den gamla ABC-staden där boende och arbete skulle samsas. I Arenastaden har Vattenfall flyttat in sitt huvudkontor och enligt Hultquist är de 140 lägenheterna i det första av de fem planerade höghusen sålda. Framför allt är det 80-talister som har köpt.
– Husen är storleksmässigt jämförbara med Hötorgsskraporna. Vi kallar dem fem trumpetstötar. Vi rör oss med stora volymer. Arenan i sig är en koloss, 50 meter hög, och då gäller det att få några vertikala utropstecken runt omkring. Hotellet kommer att bli ett landmärke med sina 90 meter.
Globalt sett är Malmö en ganska liten stad, men självbilden kan ha drag av hybris; ibland godmodig, men samtidigt med vissa stänk av allvar. Det har producerats annonser där miljön beskrivs som en blandning av Manhattan och Venedig. Nybyggda lägenheter vid det gamla kalkbrottet har sålts med Grand Canyon-liknelser. Det föga anslående torget vid nedgången till Hyllies tågstation – utan så mycket som en bäck i sikte – jämförs nu med Markusplatsen i just Venedig. Och Riksbyggen hoppas i sin marknadsföring att en av den nya stadsdelens gator ska utformas ”som en typ av Rambla”.
Gert Wingårdhs arkitektkontor blev tidigt indraget i Hyllieplaneringen. Men redan på 1960-talet markerades platsen som en framtida centrumbildning i den kommunala översiktsplanen. Industrinedläggningar och befolkningsminskning gjorde dock att det dröjde flera decennier innan någon vågade började skissa på en ny stadsdel. Den norske hotellinvesteraren Arthur Buchardt ringde så småningom Wingårdh för en träff.
Uppe i vattentornet fann Gert Wingårdh en vidunderlig utsikt, där man kunde stå och titta på flygplan som lyfte och landade på den danska sidan.
– Arthur ville bygga ett atriumhotell. Jag frågade om han inte kunde tänka sig ett torn i stället.
Det 88 våningar höga Scandinavian Tower presenterades 1997 och fick snart det lokala öknamnet Hylliepitten. År 2000 öppnades Öresundsbron, men ett år senare kom elfte september och då försvann entusiasmen för fristående torn med flygplansvyer. Först med att få spaden i marken i Hyllie blev i stället Percy Nilsson, som länge hade drömt om en ny arena åt sitt skötebarn, det med åren allt ihåligare hockeylaget Redhawks. Han såg också till att öppna en restaurang i bottenplanet med hans eget namn över dörren och en meny dominerad av kött och gräddsås.
Nilssons allra första idé för området var emellertid ännu mer omfattande: en upplevelseanläggning med vikingaland och alla möjliga dragplåster. Den skulle kallas Tvärnit Malmö, naturligtvis för att det var det man skulle tvingas göra när man fick syn på härligheten.
– Percy Nilssons tanke om att kombinera en arena med ett shoppingcenter utgick från något slags marknadsanalys, som sa att kvinnor är mer intresserade av shopping och män mer intresserade av idrott. Om man slog ihop detta skulle man få bingo, säger Gert Wingårdh.
Hur många affärer behövs det då i en stad? Wingårdh citerar gärna statistik som visar att handeln växer med fyra procent varje år; med den utvecklingen i ryggen har hans kontor både ritat Emporia och fått hand om interiören i Mall of Scandinavia.
När det nu inte blev något tornhotell kan Wingårdh känna en viss sorg över att de andra husen i Hyllie inte får sticka i väg mot himlen.
Därför tror han att det kan ta tid innan det blir liv i området. Men om kanske trettio år, säger han, kommer detta tveklöst att vara en framgång jämfört med stenstadskonceptet.
– Ville man få det framgångsrikt snabbare skulle man ha byggt lite högre. När man skapar så dyra tågförbindelser måste man ta fram schysta hus i närheten så att man kan profitera på dem. De allra bästa lägena för höga hus är naturligtvis riktigt nära stationen.
Han pekar diffust i dansk riktning och säger att där borta har de lagstiftat om att avståndet till nästa hus måste motsvara byggnadens höjd och att det är därför det ser ödsligt ut bland de utmärkelsebehängda husen i Örestaden.
– Vi tycker ju inte att man ska ha det avståndet, vi tycker att det ska vara högt och tätt som i Hongkong, där det finns tretusen höga hus på över hundra meter. Lustigt nog är livslängden där högst i världen.
Frågan är förstås om det kan förklaras med hushöjden. Gert Wingårdh menar att man faktiskt kan dra den slutsatsen.
– Höga hus ger hög livskvalitet. Om man hade haft en högre exploatering i Hyllie tror jag att man hade fått fler hus byggda fortare och ett intressantare gatuliv snabbare. Varför inte bli riktigt dristig? Varför inte bli den första asiatiska staden i Sverige?
Den tanken verkar inte riktigt tilltala stadsbyggnadsdirektören Christer Larsson, som hellre pratar om att värna jordbruksmarken – vad det nu betyder när man bygger på den – och att skapa en landskapsstad. Han talar om att regissera mötet med jordbrukslandskapet och åstadkomma ett slags flikighet utmed gränsen till åkermarken.
Wingårdhs vision ger ett mer abrupt möte mellan det horisontella och det vertikala. Skulle det då inte se konstigt ut med en stadsmur av höga byggnader?
– Det är bara estetik, svarar Wingårdh. Who cares? Och så gjorde man ju i Central Park. Hur funkar det nu? Det är en av världens mest framgångsrika parker. Kanske en bra idé för stadsbyggare? Det är ju funktionen man är ute efter. Man kan ha synpunkter på om det är snyggt eller fult, men det är livet i stan det handlar om.
I Solnas stadshus, som ligger i det gamla snedtrampade köpcentret vid tunnelbanestationen, är tillfredsställelsen stor över den framväxande Arenastaden och över namnbytet från Swedbank Arena till det mindre påträngande kommersiella Friends Arena. Den olustiga skandal, som klibbat fast vid projektet, vill man ogärna prata om nu.
Det var under tennisveckan i Båstad i augusti 2007 som ett antal handslag bekräftade den uppgörelse, som senare skulle leda till mutåtal i Solna Tingsrätt. Kristina Tidestavs företrädare som stadsdirektör, Sune Reinhold, dömdes i maj i år för att vid sidan av sin tjänst som kommunens högsta tjänsteman ha tagit emot nästan en miljon kronor i konsultarvode från bolagen bakom arenabygget. Samtidigt med mutdomen friades bl a byggbolaget Peabs grundare Erik Paulsson, tillika ordförande i Fabege, förra kommunalrådet Lars-Erik Salminen (M), Arenabolagets Lennart Daleke och Swedbanks Christian Alexandersson från åtalen för bestickning.
Om Hyllie funnits på skissbordet i femtio år har Solnaprojektet drivits igenom betydligt snabbare, utan bredare debatt om kommunens ekonomiska engagemang och med en handfull handlingskraftiga personer vid rodret. Individer har senare bytts ut, men huvudintressenterna är desamma. Känslan av solkighet sitter kvar; man kan säga att namnet Friends Arena fått en särskild innebörd.
Solna stads revisorer har skrivit om ”allvarligt skadat förtroende” för kommunledningen, men när bolagen runt arenan höll stämma sommaren 2010 beviljades styrelsen ansvarsfrihet, vilket även Solnas ombud Kristina Tidestav röstade för.
Nu riktas ambitionen i stället framåt och uppåt. Marknadsförarna beskriver Arenastaden som ”en mötesplats för hela världen” och det lite gultegelfärgat anonyma Solna söker sig en ny position. Iain Sinclair skulle säkert känna igen sig i den osäkra skarven mellan kvarterskänsla och Big Ideas.
Gamla Råsunda fotbollsstadion har stått mitt i småskaligheten, i en vardag där spelarnas namn länge var bekanta år från år och inga stjärnor såldes vidare mitt i säsongen. Från hyreshusen runt omkring kunde man smygtitta. Friends Arena siktar i stället långt bortom det lokala och för AIK var det inte självklart att följa med till den nya anläggningen, som ju rymmer betydligt större publik än den som Allsvenskan förmår locka.
Arenastaden blickar ut från Solna, den vill fånga in dem som flyger och far där ute. Det talas om ett regionalt centrum, en konkurrent till Stockholms innerstadsshopping. Mall of Scandinavia blir större än NK, Gallerian, Sturegallerian, Åhléns och PUB tillsammans. Broschyrlöftet rymmer inga tvivel: ”Här är vardagen helt enkelt mycket roligare.” Det är som om det förutsattes att våra liv hittills har varit ganska trista och intetsägande.
Den nya drömvärlden placerar sitt utbud framför näsan på oss: bekvämt, spännande, grönskande, världsartister, en förhöjd livskänsla. Hotellet får fotbollsrunda fönster och som om det inte räckte betonas det att antalet dubbelrum blir exakt detsamma som på Chelsea Hotel i New York, vilket får sägas vara en av de mer halsbrytande jämförelserna i sammanhanget. Längre från arenastadskänsla och gemensamma referenser än på det mytomspunna bohemhotellet på 23rd Street lär det bli svårt att komma.
Emporia beskrivs i en utställning i Malmö Arenas skyltfönster som ”fristaden vid Öresund”, ett begrepp som tidigare kanske mest kopplats till Christiania. Kunderna ”ska få ett flöde av inspiration och lust i en internationell atmosfär”. Mall of Scandinavia säljs i sin tur som ”en shoppingdestination” med ”den ultimata kombinationen av internationella och skandinaviska handelsaktörer”, vilket ger ”en perfekt symbios” och ”en unik retailmix”.
Om arenor och köpcentra tidigare placerades i periferin kapslas de numera in i en mycket större marknadsföringsdröm om den totala upplevelsen. Lika lite som det är tillräckligt att promenera längs en kajkant utan att också bli erbjuden mat, dryck, museiutbud och presentbodar är det nog att ta bilen till en affärslada eller idrottshall. Ärendet förvandlas till äventyr, timmarna till heldag.
Kommunikationerna är helt avgörande: både Solna och Hyllie bygger sina arenastäder runt stationer och trafikleder. Man kommer utifrån, man åker i väg.
På bordet i Kristina Tidestavs arbetsrum i stadshuset i Solna rullas stadskartan ut och alla pilar på den pekar mot Friends Arena. Med Råsundas fotbollsläktare försvinner inte bara byggnaden utan också en epok, och i den nya anläggningen invigs i stället en ny, där alla i publiken har fri sikt under tak och fotbollen blir en bekväm förströelse bland flera andra. Konserter flyttar in liksom speedway och hästtävlingar. SM-finalen i bandy kommer också hit, från Uppsala, in i värmen, vilket torde innebära dödsstöten för den klassiska termoskulturen.
För Kristina Tidestav hänger tilltron till Arenastaden ihop med den höga exploateringsgraden. Allt blir nära, tätt och tillgängligt.
– Människor vill kunna resa snabbt och ha nära både till grönområden och den urbana staden med gott om service. Upplevelseindustrin är ju sammansatt av väldigt många olika beståndsdelar. Att gå ut och handla är väl en upplevelse för många? Köpcentret kommer att bli som en stadsdel i stadsdelen. När ena halvan i familjen går och handlar ska den andra kunna roa sig med något annat samtidigt.
Om man klättrar upp på klipphöjden bland de äldre villorna söder om Råstasjön ser man arenabyggnaden glänsa med sin perforerade metallklädsel, som ska belysas blågul när Sverige har hemmamatch eller gulsvart när AIK är på plats.
– Vi är väldigt stolta över den, säger Sten Hultquist. Vi tycker att den är ett smycke. Den är lite grann som en domkyrka i staden.
Frågar man om förväntningarna, sådant som arenastäderna i så hög grad är bärare av, tittar Tidestav och Hultquist på varandra och sedan åter ner på kartan där de pekar ut de nya investeringarna. Bygga, utveckla, växa. 5.000 boende, 400 hotellrum, 50, 70, 90 meter högt. The sky is the limit.
Samma fråga ställd på Malmös stadsbyggnadskontor får ett mer överraskande svar. Christer Larsson pratar om att den nya stadsdelen ska bli en god granne till Holma och Kroksbäck, två av Malmös storskaliga miljonprogramsområden. Bland annat har en utredning visat att en nytt familjebad, omtvistat bland politikerna på grund av kostnaderna, bör placeras här.
– Vi har stor trångboddhet och behöver hitta bra boplatser, förklarar Larsson. Hyllie ska bli en blandad stad, det är därför vi klär det med ett blandat bostadsinnehåll.
Enligt honom blir Hyllies enskilt viktigaste uppgift att göra Holma-Kroksbäck attraktivare och på så sätt blir hela satsningen främst ett socialt projekt. Med badet får man ett dragplåster som lockar hit människor från andra delar av Malmö.
– Det gäller att få invånarna att röra sig mellan stadsdelarna, det är ett sätt att skapa tillit mellan grupper. Ordet mötesplats kan kännas slitet, men det är väldigt viktigt att få folk att ta hela staden i besittning.
Christer Larsson nämner invandrarkvinnor som en grupp, som inte lämnar sin stadsdel, och han tror att de kan vilja komma till Hyllie.
– Om där finns ett bad som är anpassat efter deras behov åker de ju dit. Muslimska kvinnor har andra önskemål om när och hur man badar, och nu utgör de en så stor del av vår stad att de också måste kunna få den möjligheten. Det är jätteviktigt att även de får en möjlighet att integreras i staden. Mångkultur är ju en möjlighet och det är olyckligt om inte alla i mångkulturen får den möjligheten.
Från kommunledningens sida sett är Hyllie således både ett socialt projekt och ett integrationsprojekt, trots att det nämnda exemplet i praktiken snarare kan uppfattas som ett stöd för separation och segregation. Emporia kommer, hoppas Christer Larsson, att skapa arbetstillfällen för de bristfälligt utbildade ungdomar som det finns så många av.
Själv bördig från Göteborg har han noterat att Malmöborna är nyfikna på det moderna utan att imponeras av det. Om här existerar ett visst övermod hänger det samman med självbilden, som säger att detta är Sveriges andra miljonstad. Man blickar mot Köpenhamn och det sammanhängande stadsmönstret kan kännas europeiskt.
– Mina företrädare som stadsarkitekter var utbildade i Berlin och Köpenhamn, de hade det sättet att tänka.
En annan överraskning väntar på Emporias tak. Arkitekten Joakim Lyth, som har ansvaret för köpcenterbygget på Wingårdhs kontor, bestiger med sina långa ben den Spanska trappan från gatuplanet och drar i väg genom den 27.000 kvadratmeter stora park som anlagts här uppe, helt utan kommersiella inslag.
– Man kan se det som en kostnad, men också som en gest mot stan, menar Lyth.
Och om inte den här anläggningen, med sin uppenbara inspiration från den upphöjda High Line Park på Manhattans nedre västsida, får Malmöborna att förflytta sig över stadsdelsgränserna finns det skäl att misströsta om den mänskliga nyfikenheten. Här bjuds på utsikt mot slätten, bron och staden, men än mer slås man av landskapsarkitekturens mjuka mångfald med en rad vackert växtöverdragna små kullar, lärkträväggar, flyttbara trämöbler och södervänd amfiteater. En hörna lämnas helt vild; här får naturen etablera sig som den vill, precis som ute på Pepparholmen där Öresundsbron går ner i sin tunnel.
Parken utgör en påtaglig kontrast till arenastädernas pockande upplevelseanvisningar; äventyret består i att man befinner sig mitt i landskapet, både det gamla och det skapade, och att man själv tillåts forma upplevelsen med vänner, barn och picknickkorgar.
– I Hyllie är det logistiken som ska locka folk, säger Joakim Lyth, och inte medelklassdrömmen om balkong med solnedgång över havet.
Det är alldeles för blygsamt. Citytunnelstationen i all ära, men nog är det parken på taket ovanför kontoren och garaget och de 200 butikerna som är den här nya stadsdelens finaste arena.