(Journalistik april 1991)
Vi är tillsagda att bära något grönt, för Grodans skull. Jag fingrar på lösnäsan, som är en grön groda med gulsprängda ögon och en mun jag sett i verkligheten.
Sorlet studsar mellan marmorytorna och när blåsorkestern pruttar i gång är vi säkert trehundra grönklädda i den fnittrande processionen. Några bär skyltar med en mildögd groda på. Ballonger far i taket. Första melodin låter som ”Happy days are here again” eftersom alla blåsorkestrar i marmorhallar låter som om de spelade just den (om och om igen).
Det skulle kunna vara upptakten till ett amerikanskt partikonvent.
Men det är sorg som skvalpar på drinkglasens bottnar. Om man koncentrerar sig på musiken hör man trumvirvlar ta över: den börjar påminna om ljudspåret till en film om ett land som driver ut i ökenkrig.
Vi befinner oss i Benjamin Franklin House, ett tungsint mellankrigshotell som omvandlats till lyxvåningar mitt i Philadelphia. Alla står nu vända mot en balkong, där det sitter en liten mörkhårig man med bred mun och leende familjemedlemmar. Vår gröna kör dränker ökenblåset:
Amazing Gene, we´ve learned a lot
You´ve taught us each so well
Write long, spend bucks, talk plain, kick butt
And raise a little hell
Melodin är ”Amazing grace”. Gene är Gene Roberts. Grodan. Efter arton år som chefredaktör tar han nu avsked från sina medarbetare på Philadelphia Inquirer.
Han vinkar som en president och massan jublar. Tidningens bästa imitatörer spelar upp Gene Roberts-sketcher; alla föreställer en grodliknande man, som glömt äta lunch och sitter med drömmande blick i taket medan en förtvivlad korrespondent i telefonluren hojtar och undrar om han somnat.
Grodan var inte den snabbaste av chefredaktörer. Men när han till sist talade i luren sa han de klokaste saker. Därför blev han en av USA:s mest respekterade chefredaktörer. Han förvandlade en skräpblaska till en prisvinnare.
Det är därför vinet smakar lite surt i Benjamin Franklin House, trots att dansbandet är utmärkt och spelar ”I heard it through the grapevine” och allt annat som hör hemma på en fest med journalister.
Vad ska hända nu när Grodan skuttat färdigt i Philadelphia?
David Lieber är kommunalreporter i stans nordvästra förorter, burgna kvarter där hög inkomst och hög utbildning bestämmer vem man lägger sin röst på.
– I 25 år har de skickat en ointressant republikan, som bär fluga även när han sover, till kongressen. Men här finns också en stark liberal opinion som går emot de enklaste amerikanska fördomarna.
Han bjuder på philadelphia cheese steak på ett pizzahak vid shoppinggatan. Bra för kolesterolet och lokalkänslan, säger han medan jag försöker gapa över en baguette med krämig köttstuvning. Med ostspill på tröjorna och cokeburkar i händerna kör vi utmed skymningsgatorna och David Lieber berättar om hur han redan som student drömde om att få jobba hos Gene Roberts.
– Det speciella är att man som reporter får tid att arbeta med olika uppslag. Jag har fått både en och tre månader på mig för en enda artikel. Det är mycket ovanligt i amerikansk press eftersom det kostar pengar. De flesta tidningar tvingar sina reportrar att skriva fyra-fem artiklar i veckan. På The Inquirer vill de hellre få ur mig en bra historia i månaden än fem ordinära i veckan.
David Lieber pratar sprudlande fort som en sportreferent, med en rastlöshet som kontrasterar mot den eftertänksamma journalistik han förespråkar. Om man vet vad man skriver om, behöver man inte oroas av de falsettröster som skriker att de ska stämma tidningen om artikeln publiceras. The Inquirer låter sig inte hunsas med, men Lieber har för säkerhets skull skaffat hemligt privatnummer efter en artikelserie om en maffiapolitiker i grannkommunen.
– Var kommer denna styrka ifrån? undrar jag och tömmer burken.
– Gene Roberts. Det var en stil han skapade när han kom hit från New York Times. Han tog hit en massa folk han respekterade från andra tidningar. Det blev en god cirkel, andra skickliga reportrar erbjöd honom sina tjänster. Det var en tidningsfantasi som blev verklighet.
En 35-årig tjänsteman från stadshuset i Philadelphia äter lunch och halkar på en klick ketchup. Han anmäler att han skadat ryggen i fallet och får ut livstidspension från arbetsgivaren, kommunen. Tjänstemannen hävdar att han åt arbetslunch och den kommunala pensionsnämnden ger honom rätt. Han får dessutom 170.000 dollar i skadestånd av restaurangen.
Vad nämnden inte vet är att ryggskadan härstammar från en tidigare bilolycka och att 35-åringen fått sitt kommunala jobb på grund av sitt släktskap med en fackföreningsledare med hållhake på en av kommunens pampar.
I en stad som tvingats ta astronomiska lån för att hålla bankrutten på avstånd blir ketchuphistorien genast veckans skämt. Reportern Robin Clark har inte missat någon detalj i sin artikel i The Inquirer.
– Min fru och jag skojar ibland om att Philadelphia är ett fantastiskt ställe att vara reporter på, men en hemsk stad att vara invånare i, säger Clark.
Den lilla ketchupolyckan antyder något om myglet och gentjänstsystemet i mångmiljonstaden, vars medelklass lämnat citykärnan och vars getton faller handlöst genom tillvaron. På 60-talet var Philadelphia Inquirers ägare själv bordsgäst i det brödrasällskap av direktörer, politiker, fackbossar och domare, som slog fast den lokala demokratins ramar.
Om man läste tidningen var det för att få sina fördomar bekräftade eller förnyade. När mediejätten Knight-Ridder i Miami tog över The Inquirer från tidningsfamiljen Annenberg anställdes Gene Roberts som chefredaktör. Han hade under sin tid på New York Times bevakat bl a medborgarrättskampen i Södern och kriget i Indokina. Middagsbjudningar var inte hans stil; i själva verket fick hans egen familj nog vara glad om den någon gång fick hem honom från redaktionen medan maten ännu var varm.
Roberts rekonstruerade tidningen. The Inquirer gick om den större lokalkonkurrenten The Bulletin i upplaga och var snart Philadelphias enda morgontidning. När The Bulletin las ner 1982 byggde The Inquirer ut sin redaktion med hundra nya tjänster. Veckomagasinet Time kallade 1984 förändringen av The Inquirer för ”ett av de mest anmärkningsvärda förvandlingsnumren, vad gäller kvalitet och lönsamhet, i den amerikanska journalistikens historia”.
Promenaden från den vita redaktionspyramiden på Broad Street den knappa kilometern ner till stadshuset och domstolen mitt i stan förvandlades till en vandring in i fiendeland. På tidningen uppstod en sorts nybyggarmentalitet. Den lever än. Jag har aldrig sett så många sanningens riddare samlade på en och samma redaktion.
– Många av våra korstågsartiklar har visat upp den rättsliga korruptionen, säger Robin Clark. Hur vissa fackföreningar favoriseras av vissa domare, hur mål fixas genom polisen och innanför domarskranket.
Han berättar att en av tidningens reportrar, som vann Pulitzerpriset för sina undersökningar av delstatens högsta domstol, nu har blivit stämd av en av domarna för förtal:
– Tänk vilket klimat detta skapar! Hela domarkåren i Pennsylvania hatar The Inquirer. Även om man vet att man har skrivit helt korrekt, kan man aldrig lita på att man som journalist får en rättvis behandling om man blir stämd.
En marsdag 1979 vaknade världen till nyheten om att en härdsmälta var nära i kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg väster om Philadelphia. The Inquirer satte 80 reportrar och fotografer att bevaka olyckan.
De flesta dagar är Philadelphia Inquirer en habil nyhetstidning med sektioner för sport, ekonomi, kultur och lokalnyheter; gråmelerad som engelska Times eller Independent och med dassigt tryck. Upplagan ligger kring en halv miljon. På söndagarna, då man får ett färgmagasin med bildreportage på köpet, är upplagan den dubbla.
Det är satsningarna som skiljer tidningen från mängden.
Parallellt med dagsjournalistiken pågår alltid en rad projekt, där reportrar kopplats fria för att söka mönster och lägga pussel. De flesta lyckade satsningarna har utgått från frågan ”Om detta kan hända en gång just här, har det då också hänt fler gånger och på andra ställen?”.
– En av de saker som The Inquirer gör annorlunda är att vi ser till den stora bilden i stället för den lilla. I stället för att bekymra mig om den dagliga rättegången studerar jag domstolssystemet och dess brister.
Ric Tulsky plöjer rättsfall, letar samband och tvivelaktigheter, mygel och övergrepp. Han har varit på tidningen i elva år och hör till dess stora skara av Pulitzerpristagare. Han är också ordförande i Investigative Reporters and Editors, den amerikanska föreningen för grävande journalister.
– Tidningar måste erbjuda något som tv inte ger. USA Today kommer i mina ögon alltid att vara en förfärlig idé eftersom den bara imiterar tv. Tidningar har en skyldighet att ge läsarna inte vad de vill ha utan vad som är viktigt för dem. Jag ser undersökande journalistik som det redskap som kan hålla tidningarna levande.
Tulsky spricker upp i ett leende bredare än Grodans när han drar sin historia om hur The Inquirer tillintetgjorde den demokratiska vicepresidentkandidaten Geraldine Ferraros politiska karriär.
– Vi upptäckte att hon ljög om sin medverkan i makens maffiaaffärer. Gene Roberts kallade samman redaktionen och sa att han ville veta allt om Ferraros skumrask. Vi fick sex veckor på oss. Han skickade 34 reportrar till New York och vi vände på varenda sten.
Den viktigaste lärdomen av den historien, menar Tulsky, är att det går att dokumentera nästan allting om man bara är tillräckligt ihärdig.
Philadelphia Inquirer är de senaste decenniernas mest prisbelönta tidning i USA. 16 Pulitzerpris på 18 år imponerar, även om utmärkelser ibland säger mer om juryns smak och tidens opportunism än om mottagarens kvalitet.
Tidningen trycker ofta om sina artikelserier i separata tabloider. Här finns både bredd och djup: fotoreportage om Philadelphias hemlösa, kartläggningar av våldet hos polisens hundpatruller, inblickar i markspekulation och mentalvård. Glansnumret är kanske reportrarna James Steeles och Don Barletts studie av hur regeringen systematiskt gett sina rika vänner i näringslivet skatteförmåner: ”The great tax giveaway”.
Allmänreportrar, utrikesavdelning och citybevakare trängs på samma centralredaktion. I denna djungel av ordbehandlare och kaffemuggar är det få som klagar över att det bara är vissa utvalda som får göra de stora jobben. Bra idéer får oftast tid på sig att mogna till artiklar. Det är också en ingrediens i nybyggarandan: alla ska ha chansen.
Är då allt detta en enda mans förtjänst? Självklart inte, men en person kan ange tonen. Jane Eisner, tidigare korrespondent i London, får tänka både en och två gånger när jag frågar om det ändå inte finns något negativt att säga om den mytiske Gene Roberts.
– Jo. Han har haft sina egna idéer och man har kunnat få problem om man inte har hållit med. Han hade t ex idén att vår lilla utlandsredaktion med bara sex utrikeskorrespondenter inte skulle få bli någon elitkår med folk som roterade mellan Moskva och Nairobi och London. Efter tre år utomlands måste man återvända till hemmaredaktionen. Många har velat stanna i utlandet och vi har förlorat flera medarbetare på grund av den här principen. Men efter att ha varit i London håller jag med Roberts. Kortare utlandspass gör att fler reportrar med familj kan resa ut. Dessutom måste man ständigt påminnas om vilka man skriver för; hur amerikanerna tänker och pratar, hur det här landet faktiskt ser ut.
Gene Roberts har städat ur sitt kontor på tolfte våningen vid Broad Street. Han har en fascinerande mun, randig kortärmsskjorta och en släpig sydstatsaccent, som han liksom idisslar och spottar ut i form av osmälta ljudbollar.
Det är svårt att tänka sig honom som kommendant på nyhetsbarrikaden.
Folk har sagt att man måste dechiffrera honom. Han kan andas i telefonen i fem minuter innan han säger något. Jag anar att det är därför han lyckats så bra med att få loss resurser till de tidsödande, kostsamma reportagen; när Knight-Ridder har ringt och klagat har han bara lagt ifrån sig luren och ställt sig vid fönstret och tittat ut över rivningstomterna vid entrén till Philadelphias norra slum.
– Undersökande journalistik är ingen bra term, säger han. Då tänker man genast på bovjakter och väldiga exposéer. Många av de viktigaste händelserna och historierna är inte alls explosiva, de bara växer långsamt i vardagen utan att vi ser dem. Ibland behöver vi stanna till och upptäcka om utvecklingen går fel. Projektjournalistik är ett bättre ord.
Jag undrar om det är möjligt att förvandla varje usel tidning till en bra tidning.
– Jag tror, svarar Roberts, att om man tar över en usel tidning – i synnerhet en som inte tjänar några pengar – har man en frihet som inte finns på en vinstgivande tidning. När tidningen börjar ge vinst finns en tendens att slå vakt om status quo till varje pris. Om man vill ha maximal frihet ska man alltså välja en olönsam och usel tidning.
Alla undrar varför Gene Roberts slutar redan vid 58 års ålder. Ric Tulsky tror att det beror på att han tröttnat på att bråka med ägarna om vinstmarginalen. Robin Clark påpekar att vakanser på redaktionen inte längre fylls och att reportrarna får allt mindre tid över för långsiktiga projekt.
Gene Roberts mumlar, men ger dem rätt.
– Vi har inte nått status quo på The Inquirer, detta är fortfarande en tidning som utvecklas. Men koncentrationen av tidningsägandet i USA har lett till hårdare vinstkrav. De dominerande medieföretagen begär att vinsten ska öka varje kvartal. Man kan inte fortsätta att ge ut tidningar om 99 procent av vinsten ska gå till aktieägarna. Om starka tidningar inte tillåts överleva och frodas, kommer vi alla att bli oändligt mycket fattigare.
Roberts bekänner också att han under alla år som chefredaktör känt sig klaustrofobisk. Det var reporteryrket han en gång valde och mest av allt har han saknat resandet. Nu tar han ett sabbatsår och återvänder bl a till det Vietnam han skildrade på 60-talet. Sedan tänker han undervisa i journalistik och skriva en bok om medierna och medborgarrättsrörelsen.
Vilken sorts arv lämnar han efter sig på The Inquirer?
– Jag anser att arvet är en myt. Visst har jag uppskattat alla vänliga ord, men en bra tidning beror inte på en enda eller ens en handfull personer. The Inquirers styrka är att redaktionen har 500 anställda och att många av USA:s bästa journalister finns här.
James Steeles och Don Barletts arbetsrum är fyllt av pärmar och dokument och lika anonymt som deras egen framtoning. Om de inte sitter instängda vid sina datorer är de på resa till något arkiv i Klippiga bergen eller Florida för att finna en felande siffra.
De kom till The Inquirer i början av 70-talet och sattes på samma jobb. Sedan dess har de varit oskiljaktiga. Steele-Barlett är Bernstein-Woodwards ödmjuka arvtagare i korruptionsträsket.
Steele mild i kanten, korrekt och med ett ordflöde som filtrerats genom tålamodets pedagogik – Barlett flintis och fåordig, med en röst som hotar att spricka mot sin egen vassa kant.
Båda undersöker och båda skriver; så har det fungerat från första dagen. Deras fruar möts för första gången på Gene Roberts avskedsfest.
I jobbet delar de däremot allt: deras journalistik har blivit detektivarbete. Deras senaste projekt är en 18 månader lång kartläggning av det amerikanska näringslivets omvandling sedan 70-talet.
– Vår huvudregel är att all sorts information är möjlig att få fram, säger Don Barlett. Det finns två begränsningar: tiden och kostnaden för att få fram informationen.
De har skrivit att oljekrisen inte var någon oljekris, de har visat hur milardärer mjölkar regeringen och skattebetalarna, de har kartlagt dumpningen av radioaktivt avfall på amerikanska soptippar. Ingen har någonsin kunnat påvisa något fel i deras långa redogörelser. De har aldrig blivit stämda!
– I grunden är vi ytterst traditionella, säger James Steele. Varje artikel blir bättre om det finns en människa av kött och blod där. Vi lägger ner mycket energi på att hitta individen i det stora mönstret.
Han anser att alla någorlunda stora redaktioner kan avsätta folk för grävande projekt. Med bestörtning i rösten minns han hur han själv som ung journalist på en annan tidning skickades att bevaka betydelselösa möten och händelser, som aldrig ens hamnade i tryck.
– På varje nyhetsredaktion bestämmer man själv hur resurserna fördelas. I USA finns flera små dagstidningar som griper sig an stora ämnen. De svagaste tidningarna är de som har bäst råd med undersökande journalistik. Cheferna klagar på huvudvärk: de är rädda för kontroversiella ämnen och vet inte hur de ska hantera personalen om vissa får specialuppdrag.
James Steele hävdar att den undersökande journalistiken sprids och stadigt förbättras i USA. Det paradoxala, säger han, är att samhället inte blir öppnare, snarare tvärtom.
– Vi har massor av tv-stationer och tidningar. Problemet är inte så mycket att information undanhålls som att det är svårt att smälta och sammanställa informationen. Mer information är inte nödvändigtvis bättre information. Allt måste sättas i ett sammanhang. Dagsbevakningen i medierna blir oerhört otillräcklig ju mer komplicerad en fråga blir.
Vår gröna festkör på Benjamin Franklin House sjunger så här dags på sista versen. ”The Frog has come and gone, let´s hope the scum stays off our pond.” Håll dem kort, skurkarna och klipparna! Innan vi hinner gå ut i Philadelphianattens neonflimmer instiftas också ett stipendium att årligen utdelas till en ung journaliststuderande.