……
Om Malmö finns dels den optimistiska berättelsen om Öresundsintegration, högskola, kulturblandning och ung befolkning, dels den pessimistiska om urholkad ekonomi, segregation, kriminalitet och kulturkonflikter.
Diskussionerna om Malmö handlar väldigt ofta om bilden av staden – den image, positiv eller negativ, som sprids – och mera sällan om de faktiska förhållandena.
Det många skulle kunna enas om är att det är här som vi redan i dag kan iaktta det som kommer att vara verklighet i andra delar av Sverige i morgon. Malmö är med andra ord Framtidsstaden.
Den här vägen kom arbetarrörelsen in i landet, med förhoppningarna om ett nytt och rättvisare samhälle. Här ser vi i dag en ny ofärd, med farhågor för att samhället inte längre låter sig styras.
Själv har jag bott i staden i nästan sextio år. Jag har cyklat till skolan över fält som senare blivit höghusområden, mina barn har växt upp här, jag har varit engagerad i det lokala kulturlivet och samhällsdebatten – och jag har sett den radikala förvandlingen från 1970-talets kulturfientliga utflyttningsort till 2010-talets expansiva inflyttningsort där över hälften av eleverna i grundskolan har invandrarbakgrund.
Befinner man sig länge i samma miljö, i samma stad, kan det ta tid att uppfatta hur förhållandena förändrats. Man följer med i de små stegen. Så en dag börjar ens barn i skolan eller tvingas man söka vård på sjukhuset – och i ett slag inser man hur annorlunda allting har blivit. Jag tror att många kan ha den erfarenheten av Malmö; ett slags ketchupeffekt som bidrar till att man blir orolig för hur välfärdssamhället över huvud taget ska kunna leva vidare.
……