(Sydsvenskan 24/1 2012)
Håkan Juholts val av plats för sitt avskedsbesked var signifikativt: ett köpcentrum. Det är nutida folklighet, där känner många sig hemma.
Men politiken är vilsen; lost in the supermarket. Försäljningar av offentliga verksamheter inleddes faktiskt under socialdemokratiska regeringar. Efter att strålkastarna släckts bland extraerbjudandena börjar det bli dags för det största oppositionspartiet att i stället få fram en samhällelig vision i massindividualismens tid.
Då kan man inte förlita sig på det som varit. Jag är född socialdemokrat, sa Juholt vid avgången, och det är knappast något argument som imponerar. Det påstådda drevet blev en bortförklaring; om medierna gläfste var det ju för att de kontinuerligt försågs med nya köttben. Med sina bidrag och osanningar måste han ha varit precis den oppositionsledare som borgerligheten önskade sig – hans partivänner kan däremot knappast vilja att sådant uppfattas som medfött.
Man föds inte som socialdemokrat eller moderat eller som kristen eller muslim. Därför finns det exempelvis inte något sådant som kristna eller muslimska barn. Använder man den sortens uttryck ägnar man sig åt tvångsanslutning; ett nordkoreanskt tänkande.
Jag har svårt att tro på teorin om könet som social konstruktion, men åsikter och ideologier sitter definitivt inte i generna. Någon stoppar i oss dem, utifrån. De ympas in i oss; efter hand kan vi välja till och välja bort. Att bekänna sig till en religion eller ett politiskt parti är ett val. Om man inte gillar idéerna kan man gå någon annanstans.
I auktoritära miljöer är denna valfrihet inte önskvärd, där de kommersiella idealen dominerar är den ett ojämnt fördelat och förverkligat löfte.
Själv skulle jag, med två journalistföräldrar, kunna hävda att jag är född journalist, men då bortse från allt annat som jag också är. Varken SAP, islam eller pressen är en gen. Man blir inte heller häst bara för att man går in i ett stall. Grupptillhörighet, självvald eller av andra tilldelad, innebär nästan alltid en begränsning. Ta bara journalisterna; eftersom de är så konformistiska – frågorna och svaren är oftast de samma, de förväntade – skulle de må bra av att då och då ifrågasätta och ompröva sin syn på det de bevakar. Både medier och politiker har gått mot mitten, blivit självrefererande, mindre utåtblickande.
Behovet är stort av människor som förmår tänka kollektivt utan att sitta fast i ett kollektiv. ”I’m all lost in the supermarket, I can no longer shop happily/I came in here for the special offer, guaranteed personality.” I The Clashs 70-talsklassiker stod ingen lycka att finna i köpcentret och eftersom vi alla föds som människor, rätt och slätt, återstår nu – och inte minst för socialdemokratin – att visa vad vi vill med oss själva och samhället.