Malmö, maten och kulturen
Fem kök och en saxofon…
Vad är det vi pratar om i den här boken?
Krögaren Staffan Asker plirar, viker armarna bakom nacken, rådbråkar minnet.
”Ilmar Reepalus epok,” säger han sedan. ”Och Joakim Olléns. Och Nils Yngvessons. Från betong till betong! Från enbart betong till glas och betong.”
Jo, de grabbarna känner man ju till. Man kan nämna fler i hyfsat modern tid: Eric Svenning, Arne Lundberg, Calle Ljungbeck, Lars Engqvist. Socialdemokratins brödraskap. Jag var mindre än ett år när mina föräldrar tog med mig från Gävle och flyttade till Malmö, och sammanlagt har jag bott i rikets tredje stad i nästan sextio år. Det är lång tid, men ändå ingenting jämfört med det socialdemokratiska maktinnehavet i stadshuset (moderaten Ollén smög sig tillfälligt in några år i början på nittiotalet). Socialdemokratin är en ofrånkomlig ingrediens i den malmöitiska marinad som jag har simmat omkring i.
I slutet av sextiotalet skrev jag om popmusik i Sydsvenskan och gick sedan på Journalisthögskolan och var med på den första Gärdesfesten och kom hem från Stockholm och tyckte mig se allt som Malmö saknade.
Man fick leta efter kulturen och den som fanns var anställd av tämligen stela institutioner eller hopknåpad hos ABF. Nja, det existerade annan kultur också, naturligtvis, men den hölls kort och levde i underjorden eller i tvärgatornas skymningsljus.
Det fanns ingenting att sugas in mot. Inget ljus, ingen värme, inget bultande centrum. Man kände sig som det där begreppet som hade lärts ut på fysiklektionen: man var repellerad. Eller centrifugerad, avlägsnad från tomrummet i mitten, upptryckt i ett hörn som ännu inte hade fått något namn.
Jag saknade ljudet av levande musik och spred i början av sommaren 1971 ett rykte om att det skulle kunna uppstå en musikfest i Slottsparken i slutet av augusti, utan inträde. Men vem skulle spela? En blygsam djungeltelegraf aktiverades och mitt telefonnummer hamnade i replokaler bortom min kontroll. Det började ringa. En afrikansk trumgrupp bankade på min dörr. Från Köpenhamn anlände en lista med namn på rockgrupper som ville komma över med färjan. Cornelis Vreeswijk ville vara med. Hoola Bandoola, Nationalteatern, Peps, Grus i dojjan, Werup-Sjöström-kvintetten, Dan Hylander, folkmusiker, spelmanslag, jazzmusiker, popmusiker; en hel centrifug full med spelsugna människor, många av dem utan scen. Programmet blev snabbt fullt, jag fick dra streck.
Minns ni ordet icke-kommersiell? Det har senare ersatts med sådant som karriärplanering, pensionsplacering och selfie. Icke-kommersiell: testa det på valfri plats i dag.
Staffan Asker visste jag ingenting om. Han hade då nyligen flyttat till Malmö och öppnat fransk krog i Olgas kafé i Pildammsparken. Det var ju inte riktigt där man hängde; det givna stället för kulturpolitiska konspirationer blev Bullen på Storgatan medan Pildammarna förblev ett barndomsminne kopplat till söndagsutflykter med familjen till Margaretapaviljongen och påfåglarna som visade upp sig där. Först nästan tio år senare, när jag emellanåt lunchade på La Petite France, hade Staffan blivit ett bekant ansikte för mig; en fransktalande restauratör med eld i baken, en ordvrängande köksvärd som tycktes känna samma personer som jag. Av ekonomiska och säkert också andra skäl har jag aldrig varit någon riktig restaurangmänniska, men skulle man gå ut var det sedan till Staffans ställen man drog; till Möllan, till Brogatan, senare även till La Couronne.
Han hade blivit ett begrepp på stan, ett förnamn med associationer. Men var han ens en riktig kock? Det förstod man inte riktigt. Han verkade både arg och glad. Han höll på med en massa olika saker samtidigt; kanske var han rentav något slags diffus kulturarbetare som så många andra av oss. Hos Staffan var det öppet. Där fanns mat, men dessutom kultur, på scenen, i samtalen, i förhoppningarna och förväntningarna.