……
Big Mountain
Big Mountain står inte utmärkt på kartan. Det är snarast en samlingsbeteckning på ett svällande höjdmassiv där åsarna knoppar av sig i alla riktningar och ravinerna river vassa sår i busklandskapet. Det snöar här på vintern, med öknen nästan inom synhåll, över bergsskrevor och dammiga sluttningar lägrar sig en vit tystnad som stavas isolering. Med smältvattnet försvinner delar av det ändå blygsamma vägnätet och häromåret knäcktes en vattenreservoar i betong av flodvågen från höjderna.
På sensommaren räcker värmen långt in på kvällarna. I skymningen spelar syrsor i tusental, en hymn i en fladdrande övre del av registret, samstämt kollektiv men samtidigt osynkroniserat individualiserad, dialektfri som sjöngs den på cikadornas egen esperanto. Från ryggläge i sovsäcken ser man stjärnor man aldrig noterat förut, nya formationer och utlöpare, glimmande mönster och suddigt mjölkvita fläckar, en absolut tidlöshet fångad i symboliska tecken.
Efter morgonkaffet går jag nerför slänten. Jag låter blicken löpa: här syns bara ceder och enbuskar och pinjeträd och rundade bergskammar; en väldig rymd. Nattens ljud är borta och det susar stilla. Ett får bräker, hjorden makar sig i sidled, det pinglar ödsligt om ledardjuren.
Mae Tso kommer fram och nickar.
”Jag kan aldrig flytta. Den Store anden placerade oss här för att vi skulle ta hand om den här marken. Naturens lag är mäktigare än människans påfund.”
Hon har dragit upp den blåvita sjalen över huvudet, en sval vind leker i buskagen.
När Indianbyråns stängselbyggare kom hit upp med sin lastbil och började slå i pålar för att markera den nya gränsen, gick Mae Tso genast fram till dem, med tre nyfikna hundar i släptåg, och skällde ut dem. Kanske skrattade de åt henne. De höjde släggorna på nytt. Då slet hon upp en av stolparna och bråket var i full gång mellan den kortvuxna, allvarliga kvinnan i sammetsblus och navajokjol och de uppretade arbetarna i tjocksulade kängor och uppkavlade skjortärmar.
Polis kallades till platsen och Mae Tso greps för ofredande och obehörig inblandning i ett lagstadgat regeringsprojekt.
Hon och hennes familj bor i ett grått stenhus med ett rum och kök. Längst in står en säng med metallgavel, utmed väggarna hänger foton på släktingar, någon sliten affisch med indianskt motiv, en bonad med Jesus i påträngande färger. Vedspisen håller på att slockna i köket. Yngsta dottern, Juanita, svabbar golvet medan vi fyller magen: kokt fårkött och kaffe i bleckmugg.
Vi kom hit med hjälp av Maes son Earl. Han körde framför oss och spårade, ganska snart efter det att vi hade lämnat asfaltvägen genom hopireservatet slirade vi uppför i uttorkade bäckfåror, avgasröret raspade i sanden och luften var tung av salvia. När motorn morrade som värst skrämde vi upp en rovfågel som svävade inom synhåll i tio minuter innan den vek av bakom ett klippblock.
Knepet var att hålla jämn fart och styra upp på de hårt packade sandvallarna. Små kaktusar tittade fram i de låga snåren av lila och gula blommor, på håll verkade marken grön på ett kargt och småstickigt vis. Vi såg inga människor, bakom oss bara ett ogenomträngligt dammoln.
Earls föräldrar lever längst upp på en höjd, med huset skuggat av två planterade träd, just där buskarna börjar rutscha utför igen i en svag lutning mot väster. Ett femtiotal får står inhägnade om natten. Mellan träden snor ett par ännu inte inridna hästar med frambenen sammanfjättrade och öronen oroligt klippande. På vägen ner mot utedasset står en ganska nybyggd hogan, där barnen kan bo när de hälsar på.
”Jag är född här, mina föräldrar föddes här, mina morföräldrar likaså. Min familj har bott i det här området i nio generationer.”
Mae Tso pratar tyst, entonigt, med ett slags återhållet tryck i rösten. Hon sköter fåren, hemmet, hon väver och förvaltar traditionen.
”Vi har hört talas om den här tvångsförflyttningen i många år nu. Det började med att de kom hit och la beslag på vår boskap. Vi lever under hård press, både kroppsligen och själsligen. Människor påverkas, många klarar inte av det. Några släktingar har begått självmord eller tagit till flaskan. Man kan komma till en punkt då man inte längre bryr sig om hur det ska gå.”
Mae rättar till sjalen.
”Vi vet att vi har att göra med en mycket mäktig organisation. Förenta staternas regering stiftar lagar och tillverkar pengar. Militären gör att de kan styra nästan alla här i Amerika och andra människors liv i andra länder också. Vi lever som i Tredje världen. Det är mycket svårt, och förvirrande också. Man kan inte gå och lägga sig utan att tänka på det. Vi tänker alltid på vad som ska hända i morgon. Så fort man låter fåren vandra i väg några minuter, måste man ut och tittat efter dem. Om vi inte är i närheten tar de våra djur. Så lever vi, som inte lyder den amerikanska lag som gäller för tillfället. Det är inte bra att oroa sig hela tiden, att ängslas för sitt liv, sitt hem.”
”Vad tror du kommer att hända med dig och din familj?”
”Vi kommer inte att flytta. Vi kommer att göra motstånd så länge detta krävs. Även om de driver på flyttprogrammet, även om de sätter större kraft bakom sina ord, tänker vi göra motstånd.”
Hon gör en svepande gest med ena handen.
”Marken här är en del av oss. Den är vår religion, vårt liv. Vi kan inte överge den Store andens naturlagar. Ingen har rätt att säga åt oss att vi inte ska lyda dem, de är de enda lagar vi håller oss till. Våra förfäder finns här hos oss, våra förfäders andar finns i marken, hos Moder Jord. De finns hos växterna och hos våra djur. De finns i källorna där vi ber och skänker offergåvor. Vi är förbundna med marken.”
……