(Göteborgs-Posten 11/11 2004)
För många väldigt unga hopplöshetspojkar från Nowhere, USA, som förra våren skickades in i Irak innebar invasionen också att en annan gräns passerades: den mellan fiktion och verklighet. Men hur verklig är en stad med riktiga människor när man är en natural born killer?
Evan Wrights ”Generation Kill” (Putnam) är inte den bästa reportageboken från kriget i Irak, men den vågar undersöka relationen mellan underhållning och förkolnade lik.
Som inbäddad reporter för Rolling Stone följde Wright med en pluton marinsoldater när Irak invaderades och Bagdad intogs. Med vissa undantag kommer killarna från underklassen och är uppfödda på trashkultur: ”Många av dem är mer bekanta med videospel, realityshower och internetporr än med sina egna föräldrar.” De stormar in i irakiska byar som om dessa vore kulisser i ett datorspel, fiendens eld besvarar de genom att trampa gasen i botten och spruta kulor omkring sig.
President Bush för ett evigt krig mot evil-doers och bad guys och sådana finns det gott om i den lekvärld dit hans unga soldater retirerat under uppväxten. Frågan är om det är en ny sorts avtrubbning som nu kommer till uttryck eller om det bara är krigets vanliga deformering. Har Evan Wrights kamikazegeneration några själsfränder på närmare håll, bland knivkillar och tonårsgrabbar som spottar vardagsförakt efter skolans tjejer?
Diskussionen om mediepåverkan har länge viftats bort av dem som genast säger moralpanik och dansbaneelände för att få tyst på alltsammans. Påståendet att dagens barn är så mediesmarta att de kan skilja det ena från det andra ekar dock mest som tom besvärjelse. Det pojkgäng som nyligen högg ihjäl en kvinnlig restaurangägare i Malmö och stack sönder ögonen på hennes man kan med fog ses som förhärdat; beror det bara på dåliga hemförhållanden eller dessutom på att de lever mitt i ett visuellt utbud utan empati? När ungdomar från en minoritet i samma stad dyker upp för att håna en annan grupp som sörjer en knivdödad släkting fräts också moralgränser bort och allt blir brutaltung gråzon. Hemma sitter deras småsyskon ensamma på golvet med kriget dånande i alla satellitkanalerna.
Machopojken har ett ben i den sekulära medieindustrin och det andra i den religiösa eller nationella besattheten. Den underhållning han konsumerar tycks främst syfta till att skapa mental beredskap för att världen är ond och människor opålitliga. I ”Generation Kill” är marinsoldaterna ett gäng tv-exhibitionister och Irak bara en miljö som kan erbjuda de extrema omständigheter de söker.