(Expressen 11/7 1978)
Inför Bob Dylans konserter i Göteborg är Johan Eriksson orolig för en sak:
– På senaste plattan har han tjejer som står liksom i bakgrunden och sjunger. Det tycker jag är larvigt. Har han med sig dom på konserten tror jag att det kommer att förstöra mycket.
Johan bor på Söder i Stockholm. Han är 11 år och var inte född när Dylan gjorde sin förra stora Europaturné. Men för honom är Bob Dylan som en kompis från andra sidan havet och Abba-ytligheten; en vän att bry sig om, tilltufsad och kanske något korrumperad som han blivit, mörk i rösten på de skivor där han inte tycks må bra, övergiven av gamla kamrater och dåligt förstådd av pressen.
Dylan lyfter också på en flik till morsans 60-talsvärld. Den skära boken med Dylans poem och sångtexter är sönderbläddrad. Sångerna är i stället för brev. Dylan är Johans engelsklärare sedan tre år tillbaka.
– Det finns vissa låtar som jag inte hajar, säger Johan.
Men det gör inte så mycket, på något konstigt vis förstår man ju ändå. Hur många är vi inte som delat Dylans hemligheter och funnit magiska meddelanden i och mellan versraderna?
– Många av banden som spelar nu har sån himla fart. Dylan är lite lugnare. Hans musik är så innehållsrik. Han har lagt ner mera tid på den, tror Johan. Många skiter liksom i hur det är. Dom vill bara hålla på med sina tjejer och sånt. Det är synd att Dylan slutade som protestsångare. Han sjöng så allvarligt, han sjöng för att det var väsentligt. Dylan ville ju komma med hur det var och inte med nån annan värld. Som Tom Robinson Band, dom är också så där, fast i England.
– Har du nån favoritsång?
– Ja, på LP:n ”Hard Rain” hade jag en som hette ”Idiot Wind”. Men den har jag hört så mycket nu. På ”The Times They Are A-Changin´” sjöng han att världen höll på att förändras. Det var viktiga texter. Jag vill ta reda på hur det var då, på 60-talet.
– Vad säger dina kompisar?
– Många tycker liksom att Dylan är gammal och ute. Tjejerna i min klass tycker bara om sån där ny musik, Boney M. Det tycker jag är dålig musik. Dåligt sätt också, utklädda liksom. Jag tycker det är så taskigt på nåt sätt; Abba som sjunger ”Pengar, pengar, pengar” och blir så jävla rika medan det finns människor i andra världsdelar som svälter.
– Vet du hur Dylan lever?
– Han skilde sig från Sara och det handlar hans senaste skiva mycket om. Det verkar som om han går omkring lite för sig själv…eftersom han inte är ihop med nån. Jag tror han vill tillbaka till hur det var när han levde som en vanlig människa. Det verkar som om han inte vill bo så där isolerat med sina pengar längre.
– Vad skulle du fråga honom om ni träffades?
– Jag skulle vilja fråga honom varför han inte spelar så många protestsånger. Det finns ju mycket som är fel liksom. Dylan kunde gott ägna sig åt lite andra grejer.
– Vad tror du han skulle svara?
– Han skulle nog säga att han har så mycket pengar att han inte behöver göra det. Han behöver inte ge ut nån ny LP om han inte vill. Jag tycker det är dumt att han har dom där stålarna. Han kunde ju ha gett dom till andra länder. Men då blir dom nog sura i Amerika, dom som har mera makt och kan få honom att ändra sig, arrangörer eller nån manager eller nån sån.
– Tror du det blir en bra konsert i Göteborg?
– Jag hoppas det blir en sån där som på ”Hard Rain”, där verkade det vara lite drag. Det får inte bli en torr konsert där dom står flera meter från varann med varsin liten mikrofon. Jag hoppas dom spelar lite mera öppet. Sen tycker jag inte att Dylan skulle vara så arg att han inte vill bli intervjuad.
– Är han snorkig?
– Det verkar som om han skiter i hur andra har det på nåt sätt.
– Ändå gillar du honom?
– Hans musik är bra, men hans inställning till det där andra, världen och sånt, det verkar inte vara samma sak. Men det är svårt att veta hur han känner sig, för han säger aldrig det och det står ju ingenstans heller. Jag tror han har det rätt svårt nu när han har skilt sig och så där.