(Sydsvenskan 12/2 2007)
Hur ska vi kunna uppnå det som kallas mångfald i arbetslivet utan kvotering? Folk som säger sig vara för det första tycker inte sällan illa om det senare; vad har de då för alternativ? Innebär inte hänsynstagande till andra faktorer än kompetens och lämplighet – som t ex härkomst – i realiteten ett slags kvotering?
Amerikanska universitet har länge praktiserat positiv särbehandling med syftet att studentkårens ”etniska” sammansättning ska spegla befolkningens. Detta leder numera till att studenter med asiatisk bakgrund sorteras bort till förmån för svarta och spansktalande även om de förra har bättre betyg.
Sifferexercisen kan tyckas absurd och en student, son till kinesiska invandrare, driver nu ett rättsfall för att få fram om denna släktbaserade antagningsprocess strider mot de mänskliga rättigheterna. Han hänvisar bl a till en studie som visar att om elituniversiteten bortsåg från härkomst skulle asiater tilldelas 80 procent av de utbildningsplatser, som nu i stället går till inkvoterade studenter.
I sin nya bok ”The trouble with diversity” hävdar Walter Benn Michaels, litteraturprofessor i Chicago, att det inte är bristen på mångfald som är samhällets stora problem.
Det är i stället den ekonomiska ojämlikheten. Det är bara mycket enklare, och politiskt mindre betydelsefullt, att diskutera i termer av mångfald och kulturell identitet. Det förändrar inte klassamhället, men det får människor att känna sig fördomsfria.
Michaels stridsskrift mot identitetspolitikens avledande och avpolitiserande följder har förstås väckt debatt trots att den hämtar sina flesta exempel från en avgränsad akademisk värld. Dess styrka är en polemiskt underhållande logik, som ställer kraven på mångfald (att vara tolerant mot andra) mot kraven på jämlikhet (att lämna ifrån sig pengar). Ett svävande multikulturalistiskt språk har enligt Michaels bidragit till att vi nu betraktar ojämlikhet som en konsekvens av våra fördomar snarare än som ett resultat av vårt samhällssystem. När de ekonomiska klyftorna växer kulturaliseras ras och klass, ideologiska skillnader förvandlas till kulturella identiteter vars lika värde vi bara måste respektera; ”som om problemet med fattigdom skulle lösas om vi bara tyckte om de fattiga.”
Men fattiga människor vill inte bidra till mångfalden, skriver Michaels, utan minimera sitt bidrag till denna genom att sluta vara fattiga. Mångfaldspolitik rör inte vid maktfrågor, den döljer dem. Direktörer är i regel mer negativa till lönekrav än till mångfald på kontoret. Mångfald på de amerikanska elituniversiteten betyder bara att studenterna kommer från välbärgade familjer med olika hudfärg. Om antirasismen tidigare syftade till att skapa ett ”färgblint” samhälle har den de senaste decennierna omdirigerats i riktning mot en betoning av färgmedvetenheten.
Det är, konstaterar Michaels med sorg i rösten, vänstern som ivrigast verkar för att understryka dessa skillnader i stället för att försöka eliminera dem. ”Så länge vänstern fortsätter att bekymra sig för mångfald behöver inte högern oroa sig för ojämlikheten.” Omdefinierade som identitetsfrågor desarmeras meningsmotsättningar – alla åsikter är ju lika goda. Vi fastnar här i en konserverande syn på kulturbegreppet; genom tolerans mot exempelvis patriarkala eller vidskepliga tankesystem görs rörelse, förändring och yttre påverkan om till något entydigt negativt, något som är förtryckande och rentav postkolonialt. Varför skulle då inte till slut också rasister eller terrorister kunna hävda att de utgör egna kulturer, som bör behandlas med samma vördnad och respekt som andra minoriteter?
Hans ganska många kritiker har irriterat sig på att han med sitt envisa hamrande mot sveket mot de egalitära idealen reducerar och förenklar. Där positiv särbehandling genomdrivits i offentlig sektor har de svartas löner faktiskt höjts. Hur kan man prata om rättvisa utan att lyfta fram feminism och antirasism? Ligger det inte något befriande i synen på kulturer som jämbördiga och finns det inte tydliga överlappningar vad gäller hudfärg, klass och ekonomi?
Jovisst, och i praktiken står inte heller kulturer fria från rangordning, men Michaels syfte är knappast att erbjuda ett partiprogram. Det som gör ”The trouble with diversity” så uppiggande är att den ställer sig på tvären och påstår att det är viktigare vad vi gör än vad vi är.
Om religion skriver han t ex att den inte är en kultur utan en uppfattning om vad som är rätt och fel. Träffar man människor som tycker att ens religiösa idéer är felaktiga är det inte fördomar man möter utan en annan ståndpunkt. Hävdar man att islam och kristendom bör ha mindre samhällsinflytande är det en åsikt, som också kan underbyggas med argument. Det är ett idémässigt ställningstagande och ingenting som har med kulturell identitet eller diskriminering att göra.
Stämmer det i det bullriga Amerika är det kanske också sant om det mer försynta Sverige att vi hyser överdrivet intresse för ytan: klasskillnader översatta till konsumtionsval, shoppingjournalistik i stället för samhällsreportage. Walter Benn Michaels hävdar att vi tittar åt fel håll, en tes värd att pröva också hos oss, där integrationspolitiken vacklar mellan identitetsbygge och självförsörjning.