(Svenska Dagbladet 3/4 2016)
Jag växte in i tryggheten; föddes på 50-talet, var tonåring på 60-talet, blev samhällsgranskande journalist på 70-talet. Mina barn gick på 80- och 90-talen i den närmaste skolan eftersom ingen vi kände hade börjat fundera över vilken skola som annars skulle vara bäst för dem. Det fanns ännu inga uniformerade vakter på sjukhuset eller vårdcentralen. Vi litade på att allting fungerade.
Vi kunde skratta åt devisen om ”Ökad jämlikhet” eftersom den var så språkligt och intellektuellt otymplig, men vilade samtidigt trygga i förvissningen om att Sverige hörde till de mest jämlika och jämställda samhällena på jorden.
Vi kände oss hemma i det svenska. Den svenska moderniteten och strävan efter rättvisa – även globalt – var vår egen. Det kollektiva blev det individuella. Den enskildas frihet förutsatte en beskyddande stat; i svaga eller repressiva stater är individen utlämnad. Henrik Berggren och Lars Trägårdh skulle senare komma på ett passande begrepp: statsindividualism.
Jag har många gånger blivit påmind om hur den socialdemokratiska välfärdsstaten syftade just till detta, att befria individen från gamla beroenden. Rörelsen förutsatte folkbildning och studielånen öppnade universiteten. Tendensen förstärktes paradoxalt nog av 60- och 70-talens protest- och alternativrörelser, som sina kollektivistiska paroller till trots handlade om individuell frigörelse och, särskilt i sin amerikanska tappning, gynnade en accelererande livsstilskonsumism.
Svenskarna har sedan dess blivit duktiga på att också gissla sitt eget samhälle, det som så många andra runtom i världen har beundrat och sökt sig till från krigshärjade, dysfunktionella länder. Självförebråelse hör hemma i det demokratiska tänkandet, men kan slå över i ett slags masochistisk verklighetsflykt.
Själv brukar jag i polemik med dem som pratar om strukturell rasism och diskriminering beskriva det svenska systemet som strukturell välvilja.
Det är sannolikt så välvilligt att det inte riktigt har förstått hur verklig motvilja, eller diskriminering, ser ut.
Vi valde en gång, i Sverige och liknande länder, att lägga skattepengarna på skola och sjukvård i stället för soldater på gatorna. Men den mänskliga omsorgen, den humanistiska tanken, urholkas i den nya otrygghet som blivit en del av vår vardag.
Nu blickar jag ner i det dystra tomrum som utgör mitt pensionsbesked efter ett fyrtiofemårigt yrkesliv som journalist. Jag har i vuxen ålder alltid arbetat och betalat skatt till det svenska systemet. Jag har varit en engagerad samhällsmedborgare såväl i praktiken som i debatten. De som har försökt sko sig har jag tyckt illa om och jag har försvarat fördelningspolitik och stöd till dem som behöver detta.
När jag nödgas inse att systemet inte kommer att ta hand om mig på samma sätt som jag tagit hand om systemet skriver jag till Pensionsmyndigheten och frågar hur det är tänkt att jag framöver ska kunna försörja mig. Jag får svaret att jag kan söka bostadstillägg. Dessutom får jag veta att ingen kan säga hur pensionen blir om ett år eller om fem år. Det beror på ekonomin. Det beror på hur mycket skatt som betalas in. Det otillräckliga kan mycket väl bli ännu otillräckligare.
En legendarisk amerikansk chefredaktör, Gene Roberts, sa när jag träffade honom vid hans övergång från Philadelphia Inquirer till New York Times att journalister i allmänhet är dåliga på att fånga upp och beskriva långsamma skeenden. Han nämnde the white flight till förstäderna och medborgarrättsrörelsens framväxt som exempel på rörelser i samhället som medierna reagerade på först när allting var uppenbarat. Så småningom skrev Roberts en utmärkt bok, ”The race beat”, om den journalistiska bevakningen av den amerikanska Södern på 50- och 60-talen.
När förändrades Sverige? Hur har den gradvisa förskjutningen speglats av medierna?
Tron på statsindividualismen är förmodligen kraftigt försvagad medan ökande resurser har investerats i den strukturella välviljan. Det är som om den frigörande kraften i det socialdemokratiska projektet i stora stycken gått förlorad och ersatts av rejäla doser missmod och misstro. Tilliten, det svenska samhällets paradgren, är inte vad den en gång var.
Ingen kan dock påstå att svenskarna är rädda för förändring. Trogna sina modernitetsideal har de utan att visa entusiasm accepterat EU-medlemskap och överenskommelser om sänkta pensioner och generös migrationspolitik. Detta har förändrat landet, samhället och systemet utan att någon kan peka ut exakt när ett nytt tillstånd ersatte det gamla.
För äldre socialdemokrater var arbetslinjen självklar. Utan den skulle det svenska systemet aldrig ha kunnat konstrueras. Det fanns inom arbetarrörelsen en skötsamhetskultur som många i dag säkert ler åt, men som lade grunden för det liv – den trygghet, den gratis utbildning, den sociallagstiftning – som de leende kunnat dra sådan nytta av. Föga kunde de äldre ana att en del av deras barn och barnbarn skulle betrakta strävan efter självförsörjning som reaktionär eller rentav diskriminerande.
De kunde över huvud taget inte föreställa sig hur snabbt världen och Sverige skulle förändras efter Berlinmurens fall och antikolonialismens klädbyte från nationalistisk socialism till global religiös fundamentalism.
Kanske kan man säga att den globalisering vi lever med samtidigt har lett till en sammanhangslöshet, som det skulle krävas en väldig massa god journalistik för att bringa reda i. Men tvärtom avlövas de traditionella medierna, åsiktsbildningen likriktas och i de medier som kallas sociala lyssnar de flesta mest på röster som säger sådant de redan tror sig veta.
Borde inte journalistik vara nyfiken snarare än bekräftande?
Den frågan har jag burit med mig in i det nya segregerade samhället medan det fått allt mörkare konturer. Vi har varit vana vid överblick, kontroll och planering, och så måste vi nu åter ställa grundläggande frågor. Vad ska vi ha detta samhälle till? Hur ska det se ut där våra barn växer upp? Varför är det viktigt att tänka fritt?
När människor inte längre anser sig dela tillhörighet blir vägen tillbaka mycket lång. Man ser om sitt eget hus, lägger sig inte i, lär sig att tolerera sådant man innerst inne tycker illa om, och ger upp alla förhoppningar om att politiker och myndigheter ska utföra det som en gång förväntades. Det är sannolikt att vi får vänja oss vid mer av godtycke, korruption och inflytande via hot om våld.
Ställ frågan: Vem styrde staden för trettio år sedan? Vem bestämmer i dag? Hur ser den informella makten ut, i gatubilden, i kvarteret, i den offentlighet dit vi alla förväntas betala skatt?
Jag växte in i tryggheten och blir nu äldre i den nya otryggheten. Man kan hävda att detta är åldrandets naturliga process – samhällsförändrarens omvandling till samhällsbevarare – men det är också fullt möjligt att det som nu sker är helt nytt och därför behöver beskrivas i nya termer av politiker, medier och en allmänhet som ännu inte funnit orden för detta.