(Göteborgs-Posten 31/3 2008)
När jag var i tjugoårsåldern och hade gått igenom skolsystemet hörde jag nästan aldrig talas om någon som skulle göra karriär; de som ändå tänkte i de banorna betraktades närmast som ufon. Numera verkar karriärplanering vara något som initieras i samma stund som graviditeten konstaterats och som accelererar så fort skolan får chans att betygsätta det lilla barnet.
Mot en fond av tilltagande osäkerhet – duger jag i originalversionen, kommer pensionen att spelas bort på börsen, måste jag sluta köra bil? – skruvas förväntningarna upp.
För att få tillvaron att hänga ihop kan det då bli nödvändigt att lösgöra sig från ett sammanhang. Flera aktuella brittiska undersökningar visar på en inställning som förmodligen är spridd i välfärdsvärlden: det kommer att gå bra för mig, men åt skogen med samhället.
Exempelvis var nästan alla nöjda med senaste sjukhusbesöket samtidigt som en stor majoritet trodde att vården bara kommer att bli sämre. I en BBC-mätning svarade 93 procent att de var optimistiska om sin egen familjs framtid medan 70 procent ansåg att familjer i allmänhet får allt svårare att klara sig. En utbredd uppfattning var att det egna bostadsområdet håller på att förbättras medan andra rör sig i motsatt riktning.
Matthew Taylor, tidigare strategirådgivare till Tony Blair, skriver i New Statesman att detta säkert hänger ihop med individualismens utbredning och det som medieforskaren George Gerbner kallade ”onda-världen-syndromet”; ju mer man ser på tv desto dystrare bild av omvärlden får man. Det är uppenbart att den som är politiskt eller socialt aktiv blir mer hoppfull än den pessimistiske åskådaren.
Men vilken sorts förväntningar är egentligen realistiska om man tror att de flesta i ens omgivning håller på att tappa greppet? Kan alla individer klättra uppåt medan kollektivet faller?
Det finns också en dämpande kraft i karriärplaneringens tid: tänk på alla som vill studera och backpacka tills de är 30, vara hemma med barnen tills de fyllt 40 och sedan pensionera sig vid 50. Man behöver inte nödvändigtvis titta på tv för att inse att grunden för den personliga optimismen ibland är något skakig.
Att en 71-åring i USA kan vara en seriös kandidat inför presidentvalet ska inte ses som ett argument för att vi alla måste arbeta tills vi stupar, men det ger perspektiv både på ungdomskulten och på pessimismen. Och själv påminns jag om att en annan av de tunga kandidaterna en gång skrev en bok, ”It takes a village”, om hur det krävs en hel bys omsorg för att fostra ett barn.
Först när vi börjar tro att det kommer att gå bättre för andra är det dags att känna tillförsikt.