(Svenska Dagbladet 6/6 2016)
I min bokhylla står en lång rad böcker om rädsla.
Några handlar om medievåld, andra om verkligt våld eller om att flyga. Där finns böcker med titlar som ”Vår tids rädsla för allvar” och undertitlar som ”Om vår tids rädsla för skillnader”. Den senare, som bland annat handlar om nordamerikanska indianer, skrevs av antropologen Mikael Kurkiala, som tidigt ifrågasatte oviljan att se kulturernas betydelse för olika beteenden och därför fick skopor med ovett i debatten om hedersförtryck.
Av något senare datum är böckerna som redan i sina titlar gör rädsla till en sociologisk eller ideologisk faktor: rädslans politik, rädslans kultur, rädslans filosofi och så vidare. Här framträder samhället närmast som en sjukdomsdiagnos.
Den variant som oftast manas fram som orsak till irrationellt tänkande är rädslan för det främmande. Det existerar snart sagt inte något samhällsproblem som inte kan skyllas på människors rädsla för sådant de inte vet någonting om.
Men är det inte tvärtom så att det som bekymrar och skrämmer människor framför allt är det de faktiskt känner till?
I åratal har folk pratat om den ökande segregationen som en källa till oro inför framtiden. Politiker och journalister tycks inte alltid ha deltagit i de här samtalen, men de har funnits där länge och varit fullt möjliga att avlyssna. Det finns säkert enskilda personer som är rädda för dem som inte ser ut precis som de själva, men den opinion som dömts ut som problematisk när den pekat på reella problem har nog inte i första hand varit skrämd av det okända. Det som fått dem att tappa tilltron till samhällssystemet är saker som de ser på nära håll i sin vardag. Det är just sådant som inte är främmande som skrämmer dem.
Följaktligen går det inte att skylla deras rädsla på okunskap och fördomar. Oron de ger uttryck för hänger samman med sådant som kan iakttas i fullt dagsljus, på gatan, på bussen, i skolan eller på sjukhuset. Att dessa erfarenheter inte har erkänts som legitima, eller rumsrena, säger rimligtvis någonting om beslutsfattarnas, och i många fall även journalisternas, rädsla för att beskriva verkligheten som just så komplex som de skulle önska att den inte vore.
Över huvud taget är nog talet om människors rädsla för det främmande kraftigt överdriven, åtminstone i länder med hyfsad utbildningsnivå och medborgare som är vana att resa och möta miljöer utanför hembyn. I mer geografiskt och idémässigt isolerade sammanhang spelar motvilja mot det främmande säkert större roll. Växer man upp i ett klansamhälle eller en bokstavstrogen religiös omgivning är det sannolikt att man misstror både staten och dem som inte tillber någon gud.
Min farmor brukade säga att hon tvingade sig själv att titta på tv för att se hur långt fräckheten kunde sträcka sig. För dagens svenskar är det väldigt lite som är främmande. Få nationer har en lika trendkänslig och förändringsbenägen befolkning som Sverige. Om det är svårt att identifiera en svensk kultur måste det bero på att den är så uppblandad att det främmande för länge sedan tagit plats i den. Det finns nästan ingenting att vara rädd för. Det har snart gått hundra år sedan Svenska Musikerförbundets ordförande beskrev amerikansk jazz som ”en hemsk infektionssjukdom som med stora steg närmar sig våra friska kuster”. Numera romantiseras snarare impulser från okända öknar och regnskogar. Vi har tagit emot och tagit hand om stora mängder flyktingar och migranter och satt en ära i att som liten nation ändå lägga oss i främmande angelägenheter i andra delar av världen. Vi har blivit sekulariserade och inte trott att det finns något hemskt och okontrollerbart out there.
Varför lever då denna föreställning kvar om att det skulle vara det annorlunda och det obekanta som skrämmer?
Det enklaste svaret är lättja. Det är ju en bekväm förklaring som dessutom placerar den som använder sig av den i ett moraliskt överläge; utan att det behöver sägas visar detta att hon eller han inte delar andras fördomsfullhet. Men synsättet är också problematiskt eftersom det förpassar bekanta förhållanden till det skymningsland där det främmande bor. Det blir möjligt att undvika samtal om problemen i skolan eller i bostadsområdet, sådant som faktiskt kan beskrivas, genom att hävda att de som känner sig otrygga har fallit offer för rykten och främlingsrädsla.
I det alltmer segregerade Sverige är det förmodligen väldigt få som blir lugnade av att få höra att deras oro beror på att de är rädda.
Det verkligt främmande, och det som skrämmer, är den sociala erosionen. Sverige har bejakat öppenhet och många har nu skäl att känna andnöd när tillvaron i stället sluter sig kring dem. I en miljö präglad av tillit utgör det okända knappast något hot, men när vi tillsammans seglar utan styrsel är det inte främlingar som skrämmer oss utan det välbekantas sammanbrott.