(Sydsvenskan 29/3 2009)
I julas var journalisterna på B.T. och Berlingske Tidende tvungna att betala 300 kronor för att vara med på jullunchen, den danska arbetsmarknadens kanske viktigaste sociala institution. Några julklappar blev det inte heller.
Besparingar. Upplagefall. Nerskärningar.
Man kan säga att de danska mediernas kris är långt djupare än de svenskas. Det kan också uttryckas så här: efter lång tid av självtillräcklighet har tidningarna tagit ett plötsligt kliv in i framtiden. När man åker till Köpenhamn får man därför veta en del om hur det kan komma att se ut i Sverige om något år.
– Den här tidningen, säger Jakob Elkjær och viftar med Politiken, kostar 6.500 kronor att prenumerera på. Vill svenska tidningsägare ha halverad upplaga, halverad täckning och halverade annonsintäkter ska de göra som i Danmark.
Under hela 2000-talet har upplagorna störtdykt. Tabloiderna B.T. och Ekstra Bladet säljer 70-80.000 ex. Av de tre stora morgontidningarna är Politiken och Berlingske nere på 100.000 ex medan Jyllands-Posten ligger en aning högre. Mitt i raset har de utkämpat kostsamma rabatt- och gratistidningsstrider och skruvat upp prenumerationspriset så att väldigt få nya läsare kommit till.
I det danska journalistförbundets tidning Journalisten beskrevs nyligen klyftan mellan sänkt upplaga och höjt pris som ”dödens gap”. I detta svarta hål försvinner tidningens lönsamhet och självbilden som demokratisk motor, menar Jakob Elkjær, som är Journalistens redaktör.
– Det är en uppgivenhetens strategi att säga att det inte går att sälja tidningar till folk under 40 år och att man därför får ta mer betalt av de trogna läsarna. I våra huvuden tänker vi fortfarande att vi vänder oss till offentligheten. I verkligheten görs tidningarna om till nischprodukter för eliten. Politiken har nu mindre än tio procents hushållstäckning i Köpenhamn. Sett med internationella mått är det katastrofalt.
Om det om svenska tidningar sägs att de försöker likna varandra har de tre danska huvudkonkurrenterna valt en annan väg: de riktar sig i allt högre grad till en väldefinierad läsekrets med bestämda värderingar. De blir viewspapers i stället för newspapers, kanske ett slags modern variant av den gamla partipressen, fast driven av kommersiell överlevnadsinstinkt snarare än ambitionen att förändra samhället. Att Politiken och Jyllands-Posten, i debatten ofta motståndare, numera ryms i samma bolag säger också mycket om villkoren på den köpenhamnska tidningsmarknaden.
Det är möjligt att det är en elitistisk synpunkt, men för den som är intresserad av kultur- och samhällsdebatt finns det samtidigt åtskilligt att glädja sig åt när de krympande tidningarna drar åt olika håll. Åsiktsbredden är större än i svensk press.
Här handlar det långt ifrån bara om Muhammedkrisen, men just den öppnade både en viktig principdiskussion om yttrandefrihet och släppte in nya röster i debatten, inklusive muslimer utan ilskna skägg. Det är också intressant att de tidningar som klarat sig relativt bra de senaste åren är de med tydlig profil – Børsen, Kristeligt Dagblad, Information och Weekendavisen.
Anne Knudsen, Weekendavisens chefredaktör, berättar för övrigt att tidningen i början av 2000-talet undersökte möjligheterna att ge ut en svensk version, men tvingades konstatera att det blågula debattklimatet var så snålt och icke-nyfiket att det inte fanns utrymme för en spretigt intellektuell nykomling.
Det är en dramatisk tid för danska medier och dansk journalistik. Därför är det inte svårt att hitta folk som varnar för förflackning, kändisterror och urholkning av demokratin; sådana som Erik Valeur, flitig mediekritiker och författare till ett par böcker om dansk press:
– På journalisthögskolan är studenterna desillusionerade redan från start. Deras karriärer är i stort sett över när de ska börja.
Eller Lasse Jensen på DR:s mediemagasin ”Mennesker og medier”:
– Danskarna facebookar mer än något annat folk i världen. Om man får sitt kommunikationsbehov täckt den vägen, varför ska man då betala för en tidning?
Balanserande på två stolar, som chefredaktör på Berlingske Tidende och koncernchef hos Berlingske Media, funderar Lisbeth Knudsen över om ekonomin, där webben fortfarande bara ger biinkomster, kan förbättras med fler shoppingerbjudanden – ”allt från försäkringar till design” – och riktad annonsering till dem som läser visst redaktionellt material.
Fast än så länge är Berlingske i första hand en tidning med journalistiska ambitioner. Dessa har dessutom förstärkts genom tillkomsten av grävargrupper som fått publicistiska utmärkelser. Kruxet är bara att satsningen på undersökande journalistik i tid sammanfaller med snabbt vikande upplaga; det kan tyckas som om allmänheten inte bryr sig om att tidningen anstränger sig.
När Århusbaserade Jyllands-Posten bestämde sig för att slå sig in i Köpenhamn skedde det med en radikal dumpning av annonspriserna. JP lyckades etablera sig, men det blev dyrbart för alla inblandade. Till detta kom det stora gratistidningskriget, startat 2006 av inbrytaren Nyhedsavisen, som dränerade JP/Politikens och Berlingske Medias bankkonton och bidrog till att vänja en ny generation vid att inte betala.
– Vi blev tvungna att svara när en islänning kom hit och investerade 1,2 miljarder, förklarar Lisbeth Knudsen. Vi lyckades på så vis att Nyhedsavisen stängdes. Men det har kostat oss alldeles för mycket.
Osäkerheten och produktivitetskraven har i viss mån smittat av sig på public service-medierna. TV2 sägs ha dålig ekonomi och väntas om ett par år bli betalkanal för tittare med kabelpaket. DR:s nya radio- och tv-hus blev oerhört mycket dyrare än planerat och det har uttryckts missnöje från den borgerliga regeringen med framför allt utrikesbevakningens vinklar. Radions många gånger prisbelönta dokumentärredaktion har lagts ner.
Medieprofessorn Anker Brink Lund har gått igenom samhällets uppbackning av medierna – distributionsstöd och momsbefrielse till ett värde av 9,5 miljarder om året – och kommit fram till att det egentligen inte finns någon kommersiell bas för dansk journalistik.
– Samtidigt, säger han, har journalisterna fått arbetsförhållanden som kolleger i andra länder skulle avundas dem. Någon har på skoj sagt att om de får ytterligare en betald fridag hamnar de i konflikt med EU:s definition på arbetslöshet.
Erik Valeur skulle önska sig en statlig fond, initierad av insiktsfulla politiker som inte vill framstå som det fria ordets dödgrävare, dit seriösa redaktioner kunde vända sig för att få hjälp med kostsamma projekt:
– Som kritiska journalister vill vi fanimej hellre vara beroende av en demokratisk stat än av annonsörer och en fullständigt penningfixerad underhållningsmaskin!
Søren Dalsgaard, som har undervisat om nya medier i tio år på journalisthögskolan i Århus, tror att lösningen ligger i att allmänheten dras in i journalistiken:
– Om tio år kommer många av dagens dagstidningar ut bara en eller två gånger i veckan. Resten kör de på nätet. Allmänheten kommer att medverka mycket mer aktivt i nyhetsförmedlingen. Vår uppgift blir att skapa sammanhang, att vara kritiska å medborgarnas vägnar. Vi ska hålla fast i historien när allmänheten kanske är mer flyktig.
I september ska Anker Brink Lund komma med en genomgång av hur statens stöd till medierna skulle kunna förändras.
– Lösningen på mediernas kris, anser han, ligger i att tänka på journalistiken som en del av ett demokratiskt samhälle. För tillfället håller vi på att kvävas av likgiltiga nyheter. Vi är ett överjournalistifierat samhälle. Journalismen har segrat, den klassiska djupborrande publicistiken existerar knappast längre.
Journalisterna, säger Anker Brink Lund, är också ett problem för att de är överbetalda och underutbildade och vana att bestämma.
– Det är slut med det. Jag skulle vara väldigt betänksam om jag var journalist, men det är inte samma sak som att man behöver oroa sig för demokratin.