(Göteborgs-Posten 11/12 2008)
Ord är svävande materia som missbrukade eller bortglömda kan fångas in av vem som helst och fyllas med nya innebörder. Vad ska en stackars väljare tro när både moderater och socialdemokrater säger sig vara rättvisepartier?
Det blir knappast enklare i världspolitiken. I FN:s Human Rights Council verkar länder, som satt brott mot de mänskliga rättigheterna i system, för att yttrandefrihet ska betraktas som ett hot just mot dessa rättigheter och inte som deras förutsättning.
De som vill stoppa kritiska inhemska och utländska röster arbetar målmedvetet och långsiktigt; de mest välorganiserade, inom OIC, de 57 islamska staternas samarbetsorganisation, vill ha regleringar av vad som får sägas om religion, och då specifikt islam. Argumentationen vädjar till västvärldens koloniala skuldkänsla; det är en konflikt som är vidare och tränger mycket djupare än tidningsteckningar.
2001 hölls i Durban i Sydafrika en FN-konferens mot rasism, som väckte upprördhet genom sin anti-israeliska slagsida. FN:s dåvarande människorättskommissionär Mary Robinson tog avstånd från den ”hatiska och rasistiska” stämning som hon menade präglade aktivistdelen av konferensen, där det i en slutdeklaration talades om ”folkmordshandlingar” och restes krav på ”total isolering av Israel i dess egenskap av apartheidstat”.
I april väntas en uppföljning i Geneve, den s k Durban 2, som ska summera vad som senare gjorts för att bekämpa rasism runtom i världen. Kommer man här att kunna tala öppet om övergrepp mot mänskliga rättigheter, varhelst de sker, eller kommer vi än en gång att få se ett starkt selektivt urval av skurkar parat med tystnad kring den långa raden korrupta stater utan yttrandefrihet och andra demokratiska rättigheter?
Antirasism – en gång ett stolt emblem man gärna bar, som under apartheidtiden i Sydafrika eller som när den hos den amerikanska medborgarrättsrörelsen betydde att alla skulle behandlas lika – har numera blivit ett komprometterat begrepp. Sorgligt många av dess företrädare rör medvetet ihop ras och religion, och fångade i identitetspolitikens svartvita oförmåga att föreställa sig gränsöverskridanden argumenterar samma antirasister för att olika grupper ska behandlas olika.
På så vis blir den nya antirasismen, när den står som mest på huvudet, ett försvar för reaktionära, intoleranta, kvinnofientliga och rasistiska strukturer och värderingar.
Ordförandeposten i FN:s råd för mänskliga rättigheter innehas av Nigeria och bland medlemmarna märks Egypten, Indonesien, Kina, Pakistan och Saudiarabien. Ska någonting längre kunna tas på allvar måste vi nog börja om från början.