(Upp & Ner nr 12/1990-1/1991)
Bilradion spelar trängtande countrymusik, sårig och troskyldigt utlämnad precis som landskapet runt motorvägen. Öknen här ute är röd, ett innanhav som torkat ut och gett sig av. Kvar blev det mineraliserade, kärva höglandet, som tycks sätta sina egna villkor, till synes utan nåd, till synes utan hopp.
Men smärtan är inte långt borta: den hörs i radion, den ligger just under det tunna ytskiktet av väderslipad sandsten.
Highway 40 genom Arizona löper i öppen terräng och salviasnåren vid vägrenen bugar sig mjukt för fartvinden. Vi svänger av vid en skylt, som säger Two Guns, och tankar utanför en livsmedelsaffär, som måste ha kommit drivande med vinterstormen och förtöjts av misstag under sitt sökande efter en by och ett kundunderlag. Det är nu mindre än två timmar kvar till Winslow.
Det rasslar till på marken. Orm. Vid horisontlinjen i norr reser sig navajoindianernas berg likt brända Hollywoodkulisser, som knotiga master från förlista skepp. Bakom dem störtar landskapet ner i Grand Canyon, dödens väldiga klyfta. När solen sjunker kommer sandstensskulpturerna att målas violetta.
För över hundra år sedan höll amerikanska soldater under överste Kit Carsons befäl på att utplåna navajoindianerna. I dag är navajos Nordamerikas största indianfolk.
Deras lycka – och deras olycka – består i att de lever på ett berg av uran, kol och olja. På knappt fyrtio år har deras land förvandlats till en radioaktiv riskzon. Så länge mark kan köpas för pengar och gruvor öppnas med vinst, kommer de här människorna aldrig att få en lugn stund.
Winslow slöar i solen just söder om reservatsgränsen. Santa Fe-bolagets godståg råmar förbi den lilla stan med gnisslande bromsvagnar och avgrundsdjupa varningssignaler. Winslow har två huvudgator, båda med höga kantstenar och uttorkad, sönderfallande asfalt.
Trafiken västerut passerar trävillor och vitmålade motell med svankiga asbesttak. Rutten österut går förbi bensinmackar, indiankåkar och barer.
Han heter Jack och har rutig skjorta över hängbuken.
– I Korea, skryter han, i Korea kunde man skjuta rent bland de förbannade arslena.
Det är det ingen i baren som tror att Jack har gjort. Han var på sin höjd fem år när Koreakriget bröt ut.
– Korea! Nej, men på rodeon i Window Rock har han varit och stukat foten när kalven skenade!
Smattrande skratt runt disken, någon kysser hjälten på kinden och jukeboxen förbarmar sig över hans svarslöshet. Skivan är reducerad till knaster, det är förstås Eagles ”Take it easy”: ”Standin´ on a corner in Winslow, Arizona…”
Mörkret har fallit snabbt och begravt skymningens purpur i sitt svarta hål. Utanför baren Bruna Ladan hänger en tygdocka med cowboyhatt i en galge. Några indianbarn leker bland tvättlinorna på en träveranda, i ett hörn står en grupp svarta tonårsgrabbar utanför den enda baren i Winslow som den vita majoriteten aldrig skulle drömma om att besöka.
Men på Evelyns Taverna är stämningen redan hög. Här tar stan slut i öster, cikadorna sjunger sin kvällshymn ute på stäppen. Ett femtiotal fordon står i improviserad formation på grusplanen framför baren. Till Evelyns kommer rallarna, kofösarna och plitarna från delstatsfängelset. De har skärmmössor, som det står Emmys Pizza eller Nationella Gevärsförbundet på.
Flera av dem är stora som hus. Deras damer har åtsmitande jeans och ärmlösa blusar med brodyr. Det porlar friskt vid väggborden; spröda gruppsamtal som svämmar över och brister mot det otämjda fnittrets vassa kant.
– Kom i håg vad Woody Allen sa.
– Är inte han från New York?
– Ssh. Vad sa Woody Allen?
– Den som är bisexuell fördubblar sina chanser en fredagskväll.
En man med bena till höger och ögon som röda nylonstrumpor radar upp budweiserflaskor vid bortre änden av den lackerade bardisken av redwoodträ. Plötsligt står två flaskor framför oss. Servitrisen knycker diskret på nacken:
Jag söker hans blick, finner den till slut och signalerar. Det är dumt. Han nonchalerar mig. Inget att tacka för. Vad dum jag är. Drick ur, det är fredag.
– Han har varit uppe i Yellowstone i två veckor och försökt släcka skogsbranden, förklarar Bill. Nu har han stått här fem kvällar. Pratar inte med någon.
Bill har helskägg och ödlehud, som härdats av ensamliv uppe i bergen. Han jagar hjort och björn när han inte hoppar in som grillkock på Evelyns.
– Bössan är min krycka, säger han, utan den skulle jag falla handlöst genom livet.
Utanför toaletten doftar det surt av öl och dåligt avtorkat skurmedel. En kille i tvärrandig fotbollströja gnäller över att kondomautomaten behållit två dollar för mycket. Dansgolvet är väl befolkat: några dansar bugg och sving, de flesta hasar makligt över de grova bräderna.
Kvällens countryband har steelguitar och trummaskin och en sångare med sportskjorta med delstatsfängelsets emblem på bröstfickan. Glada tjejer beställer låtar utanför bandets räckvidd. De spelar en fruktansvärd version av Dylans ”Knockin´ on heaven´s door”, men bottnar bättre när texten handlar om ex-fruar i Texas.
Grabbarna spelar biljard. Malcolm också. Malcolm tillfällighetsjobbar på järnvägen, men är klädd som Gary Cooper inför den avgörande duellen i gryningen. Malcolm vet allt som är värt att veta om countrymusikhaken mellan El Paso och Yuma.
– Vi har minst problem med indianerna, säger Christine, som dricker gin och är kurator på fängelset på stäppen. Navajos är bra. Lugna grabbar, nästan som tamboskap. Men apacherna kan vara lömskare än skallerormar, det är dagens sanning.
Marvin och Edna äger motellet, som vi tagit in på:
– Ingen lyx, men rent och utan kackerlackor, det är det inte alla som kan skryta med.
Marvin beställer dricka i stora kvantiteter och märker inte att kavajärmen flyter i en pöl av skum. Edna har stoppat glasögonen i handväskan och spejar världsvant oseende in bland dansparen.
– Gorbatjov, säger hon liksom i förbifarten. Nu äter de hamburgare där borta. Har ni hamburgare i Sverige också?
Den som vill bli något i Winslow måste gå med i Hjortklubben. Det gjorde Marvin när han flyttade hit från Kalifornien. Till Hjortklubben får Edna och andra kvinnor bara komma på tisdagskvällar.
I övrigt är klubben männens territorium, där kan de tänka djupa tankar om Vilda västerns framtid, dra indianhistorier och dricka dubbel bourbon med is. Marvin har hamnat i gott sällskap, anser han.
I Hjortklubben träffar han både stadsfullmäktiges ordförande och brandkårschefen. Deras möteslokal med de uppstoppade hjorthuvudena är större än stadsfullmäktiges och i Winslow gör man inga viktiga affärer utan att Hjortklubben gett sitt samtycke.
– Van Buren Street, säger Malcolm och svajar in mot disken. Där har de riktig country. Van Buren i Phoenix. Har du en penna?
Vi skålar för Hank Williams medan natten drar ett mjukt täcke över stojet i Winslow, en mycket liten stad invid vägen västerut. Här for 30-talets lantarbetare och bönder förbi, på flykt undan torka och fattigdom längre österut, och Woody Guthrie och en hord av sargade munspelare tjuvåkte i Santa Fe-järnvägens godsfinkor.
Hos Evelyns dansas sista dansen. Det har blivit 90-tal nu, i en brun träkåk vid vägkanten intill öknen, i basebollens och de eviga horisonternas förlovade land. Där ute ropar coyoten in i sandstensnatten. Vi befinner oss i universums mitt, under ett blinkande stjärnhav, och vi vill tro att tiden står stilla.
Detta är den Nya Världen och allt känns gammalt och invant, som i en film, som när Bogart stänger kafédörren efter sig i ”Den förstenade skogen” och det är vi här inne mot dem där ute, ljuset mot mörkret, nuet mot den okända framtiden.
Det är 90-tal och allt förändras i rasande tempo och vi tar en sista öl och ingen vill gå hem.
Hos Evelyns hänger tryggheten bokstavligen på väggen.
Över hundra namnprydda traktorsitsar i vadderat tyg, sydda åt stamgästerna av tant Evelyn själv; en odödlighetssymbol så god som någon för vår tids cowboy.
När jag 1992 kom tillbaka till Winslow hade Evelyns Taverna brunnit ner till grunden.