(Sydsvenskan 18/1 2006)
Visst är det märkligt att något så självklart och ofrånkomligt som mångkultur över huvud taget kan vara kontroversiellt?
Bara den som vill leva i reservat eller nöjer sig med att se sig själv i spegeln har ju egentligen anledning att bekymra sig. Men begreppet mångkultur har laddats med så mycket social och politisk ångest att det saknar en definition som vi kan enas om.
Om något borde andra världskriget ha lärt oss hur det går när man sorterar människor efter härkomst. Ändå har mångkulturalismen uppstått som en inflytelserik åsiktsströmning, som i ord och handling vill omsätta sina påstått antirasistiska attityder i en offentlig politik grundad på människors bakgrund och grupptillhörighet. Ekonomiska och sociala konfliktlinjer tonas ner till förmån för rättighetskrav knutna till sådant som blodsband och religiositet.
Skillnader i stället för likheter mellan människor framhävs, etnicitet – en fullkomlig abstraktion – betonas. Och så fort man lämnar färgblindheten hamnar man i det absurda: i debatten föreslås både kvotering grundad på ursprung och anonymiserade jobbansökningar för att ursprunget inte ska få någon betydelse.
Jag skulle vilja se mångkultur som ett uttryck för att vi alla måste komma på hur vi ska kunna leva tillsammans utan växande klyftor. I detta ligger trots det självklara också en ansträngning och en riktning. Mångkulturen skulle bäst kunna beskrivas som ett pågående samtal – den är varken någon färdig produkt att distribuera eller konsumera eller en kravmärkt checklista mot vilken man kan kontrollera om människor har rätt eller fel inställning.
Ett mångkulturår gör sig förstås bra i den integrationspolitiska välviljan. En inbyggd motsägelse ligger dock och skaver redan i regeringens direktiv: varför beskrivs svenskheten som så enhetligt trist när projektets utgångspunkt är att Sverige har blivit brokigt?
Det mångkulturalistiska förhållningssättet är både officiell politik i Sverige och dominerande i akademiska och mediala kretsar, men har en allvarlig baksida i form av kulturrelativismen och det teoretiska apartheidraster som det placerar över den svenska vardagen. Margaret Thatcher hävdade att det inte längre finns något samhälle och i viss mån ger mångkulturalisterna henne rätt: vad är det individerna ska integreras i om det som uppfattats som gemensamt inte längre existerar och det kan kvitta lika vilka värderingar de hyser eller vilka ideologier de företräder?
Mångkulturalismens mest extrema uttolkare invänder naturligtvis att det senare inte är riktigt sant – allt är inte lika bra – eftersom det finns en destruktiv vit normalitet, som står bakom den strukturella diskriminering och rasism som kännetecknar Sverige (läs t ex de statliga integrationsutredarna Masoud Kamali och Paul Lappalainen) och därmed förkroppsligar ondskan. På ett behändigt sätt rörs här analytiska termer som struktur ihop med biologiska begrepp som vithet. Felet finns hos en grupp som definieras av var och av vem den råkar vara född. Sverigedemokraterna kunde inte ha gjort det bättre.
För oss som vill ha ett mångkulturellt samhälle, med en genuin blandning av kulturer och människor, är mångkulturalismen problematisk eftersom den verkar vilja få folk att gräva ner sig där de står. Verklig kulturblandning kräver tvärtom att såväl majoritets- som minoritetskulturer öppnar sig och förändras.
I sin bok ”The claims of culture” diskuterar statsvetaren och filosofen Seyla Benhabib hur de konservativa slår vakt om ”kulturen” eftersom de anser att hybrider skapar instabilitet och hur de progressiva gör samma sak i syfte att korrigera historiska oförrätter. Sociologen Frank Furedi, dubbelt bokaktuell, på svenska med ”Vart har alla intellektuella tagit vägen?” och på engelska med ”Politics of fear”, skriver i den senare om hur politiseringen av livsstilar svarar mot en avpolitisering av det offentliga livet. Under det nyliberala 1980-talet skulle medborgaren förvandlas till konsument och Furedi menar att den ansvarstagande medborgarrollen senare urholkats ytterligare genom en påbjuden infantilisering, där människor behandlas som klienter eller utsatta offer i behov av ständigt stöd.
Inte sällan hamnar det mångkulturalistiska förhållningssättet nära välgörenhetens och säger då mer om hjälparens behov av att känna sig behövd än om förmågorna hos dem som pekats ut som oförmögna. Mångkultur görs här också till en hemlighet som endast den som byter hemland kan förstå sig på; den blir någonting som vissa redan bär på och som andra ska anpassas till. Men i ett mångkulturellt tänkande borde ingå att man, oavsett om man är infödd eller inflyttad, accepterar att ens barn umgås med och gifter sig med personer med annan bakgrund eller livsåskådning. Det är inte trovärdigt att kritisera samhället för bristande integration om man placerar de egna barnen i skolor där de ska skyddas från samhällets påverkan.
Man kan nu bara hoppas att mångkulturåret inte blir alltför etnochict och att det förmanande uppifråntonfallet nyanseras. Intresset kommer förhoppningsvis också att minska för en mångkultur på konservativa mäns villkor med markering av separatistiska revir och krav på bidrag och rättigheter bundna till härkomsten. Sådant är lika illa i förorten som i kungahuset.