(Göteborgs-Posten 8/11 2001)
Under hösten och en bit in på nästa år visas på Staten Island i New York utställningen ”Fresh Kills: The Art of Waste”. Arton konstnärer synar och tolkar här välfärd och ekologi, slitochsläng och avfallets arkeologi. Genom transformeringen av sopor till konst avrundas en omtvistad epok – med oavslutade debatter om korruption, konsumtion och miljöpåverkan – samtidigt som dörrar har öppnats mot nya konflikter.
Med ett vallöfte om att stänga Fresh Kills, New Yorks sista kommunala soptipp, försäkrade sig borgmästarkandidaten Rudy Giuliani på 90-talet om många lokala röster på Staten Island och redan i våras låstes grindarna, ett halvår före deadline. Terrorattacken mot World Trade Center har emellertid tvingat staden att öppna tippen igen för de schaktmassor, i vars damm polisen genomför USA:s största brottsutredning. Bakom de förfärande aktualiteterna döljs också, tillfälligt, en komplicerad framtidsfråga: är det hållbart att en mångmiljonstad skickar bort sitt hushållsavfall till fattiga landsbygdskommuner?
Eller annorlunda uttryckt: vart är världen på väg när sopor har blivit en handelsvara?
Don DeLillo skriver i sin roman ”Underworld” om människans sopor som en hemlig historia, en underhistoria, precis som tidiga kulturers benhögar och spruckna redskap möjlig att lyfta upp mot ljuset. En ljummen kväll, medan vinden fortfarande driver aska och dofter av förruttnelse uppför avenyerna, tittar jag in på en lektion hos Robin Nagle på New York University. En av hennes kurser heter ”Garbage in Gotham” och har underrubriken ”Skräpets antropologi”; litteraturlistan omfattar bl a Locke, Bataille, Bourdieu och Calvino och studenternas diskussion är åtminstone den här gången mer filosofisk än praktiskt städinriktad.
Kommer resterna av World Trade Center någonsin att betraktas som avfall? Var kommer de att slutförvaras och har det någon betydelse? Hur gör man anspråk på dem? Ska man skjuta dem ifrån sig?
– I USA, säger Robin Nagle, är det väldigt lite vi gör som inte genererar sopor. Jag dricker ur en pappersmugg med plastlock och sedan kastar jag den. Ibland har den ett värmeskydd av papp och kommer i en påse. Avfallet hänger intimt samman med de vardagligaste sysslorna i våra liv och samtidigt är det osynligt. Därför har det en underbart paradoxal kvalitet: in our face and out of sight, mitt för näsan och utom synhåll. För att få bort det måste vi förlita oss på en komplex infrastruktur.
En uppgift som studenterna får är att spara sina sopor under tre dygn och ta med dem till lektionssalen.
– Det inkluderar sanitetsprodukter och medicinburkar. Det finns delar av vårt avfall som är väldigt avslöjande och därför vill vi dölja det för gemene man. När vi stoppar det i tunnorna på trottoaren förlitar vi oss på att sophämtarna inte ska skvallra om att där ligger tolv vinflaskor eller ett nummer av Playboy. Det finns ett farligt element i den kunskap som de här killarna har om vårt dagliga liv. Därför tvingas vi förtränga dem. Sophämtarna riskerar inte sina liv som poliser och brandmän, men det ligger något heroiskt i att de ser till att vi inte begravs i vår egen bråte.
Häromåret tog jag båten från Manhattan till Staten Island och sedan bussen till Fresh Kills, förbi småhuskvarter med enkla verandor och stojande basketungar på gator av sprickig asfalt. New York producerar 40.000 ton sopor varje dag och pråmarna gick då i skytteltrafik vid Hudsonflodens mynning. Postgula monsterfordon krossade och packade avfallet mot marken. Från rymden hade satellitkamerorna inga svårigheter att spåra värmen i de multnande kullarna; med gräs under fötterna och hundratals måsar virvlande bland de söndertuggade plastkassarna kände jag mig som förflyttad till en förslummad friluftsanläggning. Under fem decennier hade lager lagts till lager och den vattensjuka fågelmarken omvandlats till en sextio meter hög bulnad i landskapet.
Odören kom från jäsningen och det regnvatten som filtrerades genom tippen. Inne i det närliggande köpcentret drog metanlukten mellan glassvagnen och parfymbutiken. Hade jag bott här hade jag också skrivit på namnlistor.
Och de styrande tog intryck, förmodligen mer av omsorg om rösterna än om miljön, och till det tidigare lokala förbudet mot sopförbränning fogades löftet att stänga den väldiga tippen. Bra för newyorkarna, kunde det hävdas, men sopor försvinner inte i tomma intet. De måste transporteras och deponeras. Inga kunde bli gladare över politikernas besked än de tre dominerande företagen i avfallsbranschen, som plötsligt satt med alla trumf på hand när USA:s största stad måste hitta någonstans att gräva ner sitt skräp.
I januari i år kunde man i New York Times läsa om en affärsman som, trots att han på grund av sina maffiakontakter avstängts på livstid från engagemang i avfallsindustrin, nu var inblandad i en av de största uppgörelserna kring sopor i landets historia, värd mer än 100 miljoner dollar om året. Affärsmannen, Benny Villani, är delägare till en tomt i New Jersey där en betydande del av New Yorks sopor samlas i väntan på slutdeponering. För uthyrning av tomtmarken tar Villanis bolag emot 1,2 miljoner dollar i månaden.
Jag söker upp Benjamin Miller, som tydligare än de flesta avfallsanalytiker har känt stanken i näsborrarna. Hans exposé över tvåhundra år av sophantering, ”Fat of the land” (Four Walls Eight Windows, 2000), inleds med att en alltmer destinationslös pråm körs utmed den amerikanska Atlantkusten hela vägen ner till New Orleans med sin last av storstadsskräp. Ingenstans tillåts den lägga till. Året är 1987 och 3.200 ton avfall ruttnar ute till havs på det moderna spökskeppet. Efter flera månaders irrfärder tvingas New York ta tillbaka soporna och bränna dem. Var detta ett förebud om en ohållbar morgondag där mänsklighetens slaggprodukter far på villovägar i ett ohållbart distributionsinferno? Nej, skriver Miller, inte nödvändigtvis, men det saknas en plan för hur storstäderna ska kunna fungera.
Oförmågan eller oviljan att se runt hörnet har släppt in Waste Management, Republic Services och Allied Waste på central plats i den kommunala ekonomin. Dessa privata storföretag har vertikal kontroll över näringen: de äger sopbilarna, omlastningsdepåerna, transportfordonen och soptipparna. Eftersom New York inte längre har några egna faciliteter är staden sedan i våras helt beroende av att de tre bolagen mot betalning skickar bort innehållet i hushållens skräppåsar. Kostnaden per ton har skenat, i vissa avtal är den på väg mot 80 dollar.
– Vi är väldigt sårbara eftersom de här bolagen utgör en osedvanligt rovgirig del av det privata näringslivet, hävdar Benjamin Miller. Fresh Kills hade med vettiga program för återvinning och kompostering kunnat räcka i 50 år till. Nu saknar staden detta förhandlingskort när den ska skriva kontrakt med rövarna. Den väldiga ökningen av lastbilstransporter är ett reellt miljöproblem och när den dagen kommer då priset för sophanteringen stiger så dramatiskt att vi måste sparka brandmän och sjuksköterskor får vi en verklig effekt på folkhälsan.
Miller driver numera en egen konsultfirma på miljöområdet, men var tidigare anställd på New Yorks renhållningsförvaltning. 1992 formulerade han efter en utdragen process stadens handlingsplan för den framtida avfallshanteringen; omedelbart omintetgjord av politiska utspel hamnade den i papperskorgen.
– På sätt och vis är det absurt att tro att vi skulle kunna ta hand om alla våra sopor inom New York. Vi är för många på för liten yta. Fresh Kills var inte idealiskt, men med ny teknologi kan man påskynda komposteringen och tipparna kan då i princip få evigt liv som ett slags bioreaktorer.
Om Waste Management i morgon fördubblar avgiften för att ta hand om soporna, vad kan New York göra då?
– Absolut ingenting. Jag ser ingenting som kan hindra den här krisen från att förvärras.
Efter flera decenniers miljödebatt är situationen nu alltså sämre än på mycket länge?
– Utan tvivel. Vem hade kunnat föreställa sig detta?
Mitt för näsan och utom synhåll: väldiga mängder sopor släpas i dag runt med tåg och, allt oftare, på motorvägar och dumpas i gudsförgätna småstäder med namn som Waverly, Charles City, Tulleytown och New Morgan. Medan militären och atomindustrin planerar slutförvaring i Nevada och New Mexico grävs New Yorks använda blöjor och kaffemuggar ner i Pennsylvania och Virginia.
– Sopföretaget betalar en avgift till värdkommunen, kanske runt en dollar per ton. Det är bara en liten procentandel, för att smörja hjulen och få tillgång till de stora inkomsterna. En del lokala borgmästare är glada över att få lite bidrag till sina skolor. Var ligger då dessa soptippar? Du kan bara föreställa dig. Vilka är grannarna? Fattiga områden, stadsdelar med minoritetsprägel. Folk blir i grund och botten mutade, vi köper utrymmet av dem som inte har råd att säga nej. Avfallet transporteras från den rika till den fattiga världen, det spolas medströms, nerför berget. Det är upprörande och vidrigt. Offentliga beslut borde grundas på genomtänkt miljöpolitik och inte leda till att man skickar avfall och atomsopor till de platser där motståndet är som svagast.
Det finns länder där barn växer upp på soptippar; deras hem är skjul av papp och familjens inkomst helt avhängig av vad andra kastat ifrån sig. Så såg det också ut i New York för hundra år sedan när de mest luggslitna samlade tygbitar och trådrester på gatan och sålde dem vidare i en lokal hierarki, som tidigt kom att styras av italienska invandrare. Flera av dagens storhandlare i sopbranschen – med Benjamin Millers ord ”väldigt ljusskygga, oerhört svåra att kontrollera” – började bokstavligen med ett par upphittade knappar.
För trettio år sedan försökte en knäppgök dechiffrera Bob Dylans texter genom att analysera hans stulna sopor. För Robin Nagle på New York University berättar sådant som vi lämnar i tunnorna en större historia: detta är livet i omkörningsfilen, genom att producera och konsumera i allt högre tempo håller vi skräcken för döden på armlängds avstånd och undviker att fundera kring vad som är beständigt och vad som kan försummas. De gamla, de sjuka? De som vi skulle kunna tänka oss att göra oss kvitt? En gängse beteckning i USA på vit underklass är white trash.
Varje inköp blir en utväxt på, en utvidgning av, den tillvaro som annars så lätt hade kunnat skrumpna och bli just försumbar.
– Detta är grunden för kapitalismen i vår tid, säger Robin Nagle. Om jag ville vara patriotisk under dessa flaggviftande dagar skulle jag köpa tio engångsmuggar kaffe om dagen.
Om du kunde rensa i ditt eget liv, frågar jag henne, vad skulle du då först göra dig av med?
– Jag skulle organisera om mitt hem. Jag skulle öppna garderoberna och ge bort en tredjedel av kläderna. Men jag har svårt att göra mig av med böcker, de är mina intellektuella fingeravtryck. Jag känner inte många människor som jag skulle vilja kalla riktigt enkla, så varför skulle vi kunna ha ett enkelt förhållande till vår materialism?
Robin Nagle tar tillverkarna av papper som exempel: de tjänar mer på att göra papper av trä än av återvunnet material. Det handlar om vems lobbyister som är starkast.
– Det hoppfulla är att de här systemen är möjliga att förändra. Frågan är vad som skulle motivera oss att göra slag i saken.