(Sydsvenskan 23/12 2001)
Människor är inte alls rädda för det okända. Folk i allmänhet hyser ingen rädsla för andra planeter eller för musik från regnskogen. Det som oroar de flesta av oss är tvärtom det som vi känner till, men inte förmår hantera.
Som en närmast banal självklarhet kan man påminna om hur nyfikenheten och nödvändigheten drivit mänskligheten vidare och satt den i rörelse; i det vardagsnära, men också över kontinenterna. Det okända är den plats dit barnet söker sig. Tonåringar dras dit och i den mån de revolterar riktar sig protesten mot det allra mest kända, nämligen föräldrarnas och vuxenvärldens ritualer och ideal. När det välbekanta uppfattas som trist eller outhärdligt har det blivit dags för förändring, in i något okänt som förhoppningsvis blir bättre.
En känd företeelse som många är rädda för: segregationen. Genom att göra klyvningen av städer som Malmö till ett abstrakt konferensämne centrerat kring kultur och identitet har emellertid politiker, förvaltningar, nyhetsmedier och högskoleinstitutioner sannolikt bidragit till att vidga den metafysiska tundran mellan bostadsrätterna och bostadsbidragen.
Varför finns det en rädsla för segregationen? För att effekterna redan är kända och vi ser vad som sker. För att den sliter sönder samfälligheten, för att dess kraft är centrifugal och därmed stimulerar privatisering när vi tvärtom behöver gemensamma lösningar.
I det segregerade samhället, som inte är nytt, men delvis annorlunda, har bristen på överblick och inflytande alltför ofta kommit att definieras som ett mångkulturellt problem snarare än som ett demokratiskt. I mångkulturella diskussioner tar man inte ställning eftersom allting är lika mycket värt. Folk till vänster accepterar reaktionära ståndpunkter om de sveps i kulturens, religionens eller etnicitetens mantel. Då har man inget emot präster i personalgruppen på sekulariserade skolor. I kommunala projekt tolereras manliga anställda som vägrar att ta kvinnor i hand. På dagis och i skolor vänjer man sig vid att småkillar spottar på kvinnlig personal. Skulle vi också rycka på axlarna åt kommunalanställda som inte hälsade på svarta?
Man kan segregera på tusen grunder, fast den verkliga segregationen utgår från ekonomin. Ett sådant strukturellt mönster finns naturligtvis i Malmö, ändå är flertalet invånare i Rosengård och Kroksbäck knappast ekonomiskt fattiga. Följaktligen måste segregationen här också innehålla andra element. Har de med värderingar att göra? Borde man i så fall prata om dem?
Värderingar ansluter man sig till eller befriar sig från; i en delad stad finns demokratiska problem och därmed gott om skäl för dem som är unga att överge det skrämmande bekanta och i stället utforska de osäkra möjligheterna. Med inåtvändhet blir det inte mycket till mångfald, i enklaver odlas ingen öppenhet.
Kanske ligger hoppet i ett generationsuppror också mot patriarkatet, inte endast i de dästaste villorna utan även i de lägenheter där segregationen levs ut med för barn och kvinnor förödande kraft i skydd av den tolerans som främjar den starkes valfrihet.
Detta skulle man faktiskt kunna tänka sig i julklapp: en diskussion om demokrati i familjen, i skolan, på jobbet. Ett mångdemokratiskt samhälle! Tänk om det på andra sidan villervallan på annandagsrean gick att komma bortom multikulturalismen samtidigt som etniciteten hängdes in i garderoben för utrangerade effekter. I det mångdemokratiska samhället skulle debatten undvika etnostämplar och handla om människosyn och maktfrågor och möjliga lösningar; därmed skulle den offentliga debatten kunna vändas in i nya banor, en del av dem rentav okända. Det bör man inte vara rädd för.