(Göteborgs-Posten 16/2 2009)
Mot slutet av sin citat- och fotnotbemängda biografi om Willie Nelson återger Joe Nick Patoski några himlastormande omdömen om sin huvudperson. Han är Jesuslik, en Messias, och enligt Kinky Friedman en hillbilly-Dalai Lama. Kris Kristofferson säger att det är som att vara tillsammans med Buddha.
I Austin, Texas, kan man se bildekaler med texten ”Matteus, Markus, Lukas och Willie”. Han puttar in pengar i lokala sjukhus och grönsaksbutiker och skriver nya låtar om fred medan han röker sina gamla hemrullade. Han är en sådan som det är svårt att skriva Nelson om eftersom alla vill ha honom som sin polare, sin egen Willie.
Ja, den amerikan som inte känner igen den rösten och det ansiktet har förmodligen varit bosatt på månen de senaste tre-fyra decennierna.
Musiken som spelas på countrystationerna är för det mesta slickad lättviktsrock och de traditionsbärare vi tagit till oss i Europa – som Dolly, Emmylou, Gillian Welch, Haggard, Cash och Willie – hörs nästan aldrig av. Den fårade mannen från Texas med indianflätor och wranglerjeans, 75 år gammal och på Sverigeturnén i fjol mer vital än sina yngre medmusiker, bidrar snarare till en underström i nationens blodomlopp; det är den ständigt återskapade berättelsen om den rebelliske vandraren, beundrad av småfolket och med snuten och systemet i hasorna, en ensam man på baren eller på prärien. Han är Huck Finn och Billy The Kid i samma person, bärare av föreställningen om ett annat Amerika, det som alltid är annorlunda än det jävelskap som pågår just nu.
Uppväxten var som ett filmmanus: en håla på landet, folkmusik runt köksbordet och gospeln sipprande ur grannkyrkorna. Flackt och ödesmättat som det landskap som ljudsatte Johnny Cash, och kanske satte det sig i luftvägarna hos Willie också och orsakade den där nasala igenkänningstonen. När han var 19 gifte han sig med en tjej som gift sig första gången vid 14 års ålder och blivit änka vid 16. ”Martha var fullblodscherokee och varenda kväll var som Custers sista strid,” säger Willie i boken. Det var tidigt 50-tal och om kvällarna kom han hem från jobbet på stans skinnfabrik stinkande av blöta kohudar om han nu inte hade varit ute och röjt på honkytonksen.
Men tidigt fann han också sin egen röst, placerad på rytmens baksida, som om han ibland sjöng mot låtens rörelse.
1959 spelade han in sin första skiva med en grupp western swing-musiker från Waco. Ständigt underfinansierad försökte han förgäves sälja några av sina kompositioner, bl a ”Night life” och ”Funny how time slips away”, för tio dollar stycket. ”Oh, the night life, it ain´t no good life/But it´s my life.” Så var det nog. Hans första hit blev trots det ”Family bible”, som gick upp på countrylistans sjundeplats 1960 i Claude Grays inspelning. Det året styrde han sin Buick mot Nashville och Patsy Cline gjorde hans ”Crazy”.
Det var dock återflytten till Texas som öppnade portarna. Han släppte in sitt oftast milda ljus i Cormac McCarthys beckmörka landskap och i Willies hemstat förenades de hippie- och cowboykulturer som annars gärna misstrodde varandra. Han lät hår och skägg växa och ersatte scenkostymen med jeans, t-tröja och scarf runt huvudet. 1972 spelade han till stöd för en liberal demokratisk guvernörskandidat. Som Patoski skriver: ”Han kanske såg ut som en gammal redneck shit-kicker, men långt där inne var han en av dem.” Han kunde utan problem passera kulturgränsen, fram och tillbaka, en man med båda fötterna på båda sidorna. Bland marijuanarökarna i Austin sköt försäljningen av Willies favoritöl Lone Star i höjden.
Tillsammans med Waylon Jennings blev han outlaw country. Från och med nu var Willie Nelson en arketypisk amerikansk kulturhjälte, med sin hårman och blästrade hud påminnande om både nationens författningsfäder och en blek Sitting Bull.
Han var sekulär och andlig; fansen i villorna såväl som i trailerparkerna kunde hitta hygglighet hos honom trots att hans partajande turnébussar lämnade tre fruar och tre omgångar barn bakom sig. När hans band spelade på Soledad-fängelset i Kalifornien lämnade de in vapen och droger i vakten och kvitterade ut dem igen efter konserten. Willie umgicks inte bara med kokainglada spelmän, han var även kompis med quarterbacken i Dallas Cowboys. Han har senare gjort skivor med de flesta från Sinéad O´Connor till Julio Iglesias och Wynton Marsalis. Han har sjungit om småböndernas trängda ekonomi och skänkt pengar både till indianaktivister och poliser.
Det är förstås en historia om slott och koja, om ett vagabondliv i lyxklass, om pengar som rullar ur imperiet och blir till våldsam sammanstötning med skattemyndigheterna och om redneck- och hillbillylivet som närvarande fond med sina hagelbössor, krossade flaskor och svartsjuka knytnävar i kalla kök. När hans hem brinner upp blir det en symbol för den utsatthet som drar genom tusentals folk- och countrysånger.
Som läsare anar man att komplikationerna och de inre motsättningarna ofta är större än de framställs i boken, kanske också ruelsen och tvivlen. Väl enkelt rundar Joe Nick Patoski med sitt grabbperspektiv sveket mot de närmaste.
Willie Nelson har snart spelat allt med alla. Vi som lärt oss gilla hans röst uppskattar det kärva drivet lika mycket som vi tycker illa om de sentimentala menlösheterna. Kanske skulle han hejda sig ett tag, hoppa av turnén och samla storfamiljen och instrumenten kring det som är viktigt. Även i det avseendet kan han påminna om Amerika.