……
Flickan vid stängslet
I 45 år arbetade Bo Nilsson på Kockums; varvet dominerade inte bara Malmös silhuett vid vattenlinjen, det var infärgat i den lokala 1900-talshistorien och förband den inte alltför stora industristaden med en värld där utanför. När sommaren stod för dörren 1945 skulle Bo Nilsson snart fylla tio år och han och kompisarna sparkade boll ute på Klostergatan. De bodde vid Triangeln, men betraktade hela centrum som sitt revir. Det här var innan bilarna tog över alla gator, och de cyklade till kanalen och hamnen och till Bos faster på Gamla Väster. Hans pappa, som var vaktmästare i kvarteret vid Klostergatan, gick ofta och badade på Lachmanns badhus på Föreningsgatan, men en dag hade polisen plötsligt spärrat av den här gatan när pojkarna kom cyklande.
– Min far har senare berättat att det utspelades hemska scener när människorna som kom i bussar skulle in på badhuset. De trodde att de skulle bli gasade i duschen. Han fick höra att två kvinnor från Röda korset fick klä av sig och gå före för att visa att det inte var farligt.
Det pratades mycket om kriget hemma i Bo Nilssons familj. När han själv var ensam hemma satte han på radion och lyssnade på nyheterna. Han minns att han rusade ut i trappan och mötte sin pappa och kunde meddela att han hade hört på danska utsändningar att kriget var slut.
En dag uppstod en väldig aktivitet i slutet av gatan. Militärfordon körde fram och sängar bars in på Tekla Åbergs läroverk för flickor, känt som Röran eller, ännu tidigare, Gulan. Runt skolgården drogs ett inre staket.
– Redan det gamla stängslet var svårplankat för oss grabbar, berättar Bo Nilsson, men nu byggdes ytterligare ett stängsel runt innergården. Vi fick höra att det skulle komma flyktingar. Jag begrep rätt mycket för jag var fruktansvärt intresserad och rädd för kriget, rädd för Hitler, rädd för tyskar. När tyskarna tog Danmark var jag bara fyra år och då gick flyglarmet. Vi hade övat på hur vi skulle bete oss, och jag blev uppryckt mitt i natten av mina föräldrar och buren över gården och ner i en källare och in i ett skyddsrum. Strålkastarna som svepte över natthimlen är också ett minne som etsat sig fast. Vi var rädda för kriget och nu hade man dessutom börjat få se hemska bilder från koncentrationslägren.
Bo och de andra pojkarna stod storögt och tittade på sängarna som staplades på trottoaren. Och sedan kom människorna. Som han minns det var samtliga kvinnor, och bland dem fanns bara ett enda barn.
– Det är hon som har fastnat. Flyktingarna gick omkring på skolgården och vi var ute och lekte och spelade fotboll, och rätt vad det var stod den här flickan där inne och höll i stängslet och tittade på oss. Hon såg fruktansvärt ledsen ut. Vi skojade och försökte få henne att le. Det gick bara inte. Hon bara stod där med sina stora ögon och en toppluva på huvudet.
Det var omöjligt att släppa de där ögonen och det där ansiktet. Bo frågade sin mamma om han inte kunde få ge flickan en av dockorna, som hans äldre syster ändå hade slutat leka med. Men när hon pratade med skolvaktmästaren sa han blankt nej. Det fick inte förekomma någon som helst kontakt med flyktingarna; de befann sig i karantän.
– Då kastade jag dockan över staketet. Flickan tog upp den och höll den i famnen och fortsatte att titta på oss. Hon var yngre än jag, kanske sex-sju år. Möjligen fanns där en antydan till ett leende.
Någon dag senare var hon plötsligt borta. Bo hade märkt att när hon gick släpade hon ena benet efter sig. Hans mamma pratade med vaktmästaren och undrade hur det var med flickan.
Hon dog, svarade han.
– Det tog mig oerhört hårt, säger Bo Nilsson. Det är mitt starkaste minne från den tiden. Hur hon stod där. Hur benet släpade. Och att hon dog … Min mor började gråta och vaktmästaren var också illa berörd. Det här var en hemsk historia och den har satt sig i mig. Den var borta i 30–40 år tills något fick mig att tänka på den och jag berättade för min fru och mina barn. Jag har märkt att jag fortfarande har svårt att prata om det.
……