……
Surf
Du reser till en punkt på kartan som heter Surf. Det gör du för att det låter som Amerika och för att du har hört att i visans Surf City går det två flickor på varje pojke och för att den som surfar glider ovanpå och det är inte alla förunnat i tider som dessa.
När du åker till Surf smalnar vägen i krängande kurvor. Sand har blåst in över asfalten. Du passerar en kvinnlig tv-reporter i dräkt, som fönar sitt hår i vägrenen medan en assistent håller hennes manus och klockan tickar mot sexnyheterna. Sändarmasten på busstaket har varit uppe i timmar.
Nu syns havet och vägen tar slut. Ett rostigt godståg rullar utmed stranden, hitom rälsen leker magra fåglar i en träskmark som ser ömtålig ut.
”Vänd om, jag vet ingenting,” säger vakten som har solglasögonen instoppade innanför sina vanliga glasögon.
Du kan se att militären är här. I det gråa vattnet ligger inte längre några surfare. Och du tänker: vem skulle berätta någonting för en man med sådana solglasögon?
Highway 1 tar sig fram längs västkusten där européernas upptäckt av Amerika upphörde – och där invandringen numera tar sin början. Vid universitetet i Berkeley får de asiatiska studenterna de bästa betygen och i Megastaden i söder hämtar latinos tillbaka det territorium, som filmbranschen och de svarta muthafuckagängen haft till låns.
På highway 1 transporteras du genom drömmen om Kalifornien. Vägen löper i samma riktning som förkastningssprickan som en dag ska öppna sig på allvar. Den passerar femstjärniga villor, dubbelvikta broccoliplockare, skummande sandstränder, sjaskiga motell och meditativa redwooddungar. Den spinner och kurrar, den vrider och vindlar; den ger sig naturen i våld och kommer därför alla sinnen nära.
I Don DeLillos ”White noise” upptäcker berättarjaget att han åtminstone har en sak gemensam med sina lärarkolleger, en dragning till olyckor på tv.
”För de flesta finns bara två platser på jorden. Där de bor och deras tv-apparat. Om något händer i televisionen har vi all rätt att tycka att det är fascinerande, vad det än är,” säger en av universitetslärarna. I flödet av ord, bilder, siffror, fakta och partiklar är det bara katastrofer som fångar vår uppmärksamhet, förklarar han.
”Vi vill ha dem, vi behöver dem, vi är beroende av dem. Så länge de inträffar någon annan stans. Det är här Kalifornien kommer in. Jordskred, gräsbränder, stranderosion, jordbävningar, massmord och så vidare. Vi kan koppla av och njuta av de här katastroferna eftersom vi i våra hjärtan känner att Kalifornien förtjänar det det drabbas av. Kalifornierna uppfann livsstilskonceptet. Bara det rättfärdigar deras öde.”
Du vet heller inte vad du har saknat förrän det presenteras för dig på ett enda bräde: kosmologi, astrologi, tarotkort, energy healing, underkastelse under Herren, religiösa borderlineupplevelser. Du kan bli ett avtryck kört genom ett bildbehandlingsprogram, ett mejl i det spiritistiska kretsloppet. Din nya tatuering kan göras permanent eller wash-and-go. Med medveten träning i sanden får du hud med fler fibrer än en silo med müsli.
På stranden i södra Kalifornien hörs också samma trummande som har pågått i decennier och som har vandrat mellan Venice Beach och Tibet och från Haight-Ashbury till Ibiza och Marrakesh; ganjadoftande pojkar med congas i improviserade konstellationer, one love, en hypnotisk rytm som möter världen med ständigt rödsprängda ögon.
Husen är låga och av trä. I garaget kan du ställa en tältsäng, i den gemensamma kylen din bytta med yoghurt. Om du hade varit 20 hade du velat hyra ett rum här och fundera över vad du skulle göra när du blev 21.
Bikiniflickorna ligger i solen eller sitter i badvaktstornen. Ett moln av sjöfåglar omger barnen som kastar frisbees mot himlen. I den fuktiga och påträngande kylan under piren står snaggade gäng i byxor gjorda för tre. De har mycket att leva upp till, men existerar mest som silhuetter. Kanske har de vandrat hit genom öknen, kanske har de spolats i land från något sönderbrutet piratskepp. När de tittar på dig med sina bistra blickar önskar du att de hade fått vara med och spela congas.
……