(Sydsvenskan 31/1 1993)
I Sydsvenskan i onsdags stod Malmös skolkommunalråd Inge Garstedt (m) på bron över Amiralsgatan i Rosengård och föreslog en amerikansk lösning på stadsdelens problem: spräng slummen i luften så syns den inte.
Malmös politiker har i decennier cementerat och förstärkt segregationen i boendet. Få åtgärder har vidtagits för att förhindra framväxten av ett antal getton, av vilka Rosengård nu allt tydligare visar just amerikanska drag.
Gränserna går inte längre bara mellan olika socialgrupper eller mellan infödda och invandrade svenskar; de ritas också mellan olika nationaliteter och etniska grupper, som p g a samverkande yttre och inre omständigheter samlas i vissa kvarter och fastigheter, där man i förlängningen kan skymta en total subkulturell avskiljning med en ekonomi, moral och t o m rättsskipning utan kontakt med det omgivande samhället.
Denna fortgående fragmentisering, med dess återsken av inskränkt nationalism och fundamentalism, för knappast något gott med sig.
Riv därför gärna omänskligheten. Men om Inge Garstedt vill spränga bör hon också ge sig på samhällsplaneringens och de sociala mönstrens ramar.
Tro inte för ett ögonblick att människor inte existerar bara för att du inte ser dem. Det instängda och inlåsta befinner sig alltid under jäsning och Malmö är inte större än att smällen kommer att eka ända bort mot brofästet. Öppna gettots murar, blanda stan! Bussa Rosengårdsskolans elever till Limhamn, Slottsstaden och Ribersborg. Skaffa bostäder åt de bortsprängda i västra och sydvästra Malmö.
Spräng äntligen föreställningen om Malmö som ett privatiserat köpcentrum. Varför inte återupprätta tanken på samhället som en mötesplats, där gemensamt ansvar ger verklig valfrihet och där det blir möjligt att umgås och utvecklas tillsammans, både med inbillade och verkliga främlingar?