(Svenska Dagbladet 17/4 2017)
Märkliga saker inträffar ständigt och den gångna hösten och vintern skedde ett av dessa alltmer frekventa skiften: många som betraktat sig som i någon mening systemkritiska valde att göra sig till etablissemangets försvarare och gav sitt stöd åt EU, Clinton, religiösa potentater, pressade myndigheter och självtillräckliga medier.
De anammade ett perspektiv de tidigare markerat avstånd till eftersom alternativet, med luft under vingarna, framstod som mycket värre. Där globaliseringen länge fått tjäna som förklaring till de flesta samhällskrämpor inträdde nu i stället populismen i rollen som den vodoodocka som de alla ville sticka sina nålar i.
Vore en tredje position helt omöjlig? En som är kritisk till sanningsanspråken både hos dem som ses som eliter och dem som påstår sig tala i folkets namn?
Det är ju fortfarande en god journalistisk ambition att leta efter verkliga förhållanden i stället för att tro att sanningen befinner sig mitt emellan två knäppa utsagor. Och vill man ta ställning förblir det mer tilltalande om komiker gisslar maktens (o)moral än moraliserar över folk på landsbygden.
Ska vi vara hårda mot populismen måste vi också, menar den brittiske skribenten David Goodhart i sin nya bok ”The Road to Somewhere”, vara uppriktiga om populismens orsaker. Det finns andra skäl till att människor väljer Brexit, Trump och Sverigedemokraterna än att de är nazister. Mycket hör samman med migrationen, men det är inte självklart att rädslan för det främmande tränger djupare än oron för hur det faktiskt ser ut på akuten eller i skolan.
Bekymrade över en förvirrad samtid med utspätt ansvarstagande backar många i vår värld bakåt och inåt. En ny form av tribalism har återvänt, eller så flyter den bara upp till ytan från det djup där den alltid ruvat. När staten – och politiken – sviker vänder man sig till de egna, till de släktband och värderingar som känns igen.
I ”The British Dream”, från 2013, diskuterade David Goodhart dilemman kring att vara progressiv i en multikulturalistisk miljö och svårigheterna att förena invandring och integration. För- och nackdelar är knepiga att kvantifiera och fältet lämnas öppet för två moraliskt låsta motsatser, eliterna och deras belackare. De kan även benämnas liberala och illiberala, vinnare och förlorare, goda och onda eller vidsynta och inskränkta. I ”The Road to Somewhere” kallas de Anywheres – den lättrörliga, välutbildade kategori som den hos tankesmedjan Policy Exchange verksamme Goodhart själv tillhör, de som fungerar var som helst – och Somewheres, de grupperingar som fortfarande har en bindning till en enda plats, eller nation.
Nyligen var Thomas Frank, amerikansk samhällskrönikör som stödde Bernie Sanders, på Kulturhuset i Stockholm och talade om den internationella socialdemokratins kris. I en rad länder utgör den numera en systemtrogen administrativ elit medan dess gamla bas har vittrat sönder. I Franks ögon personifierade Hillary Clinton allt som var fel med Demokraterna: en välgörenhetsfeministisk östkustliberalism med starkare försänkningar på Wall Street än på Main Street.
Så länge de inte uppriktigt ägnar sig åt vardagsekonomi och sociala problem är de dömda att bli besegrade av olika Trumpfigurer med förmåga att välta språket över ända och utnyttja rättviseretorik för egen vinning.
Fortfarande finns nog en spridd oförmåga, och ovilja, att förstå denna backlash som ägt rum utanför huvudstäderna. Thomas Frank identifierade den för tretton år sedan i ”What’s The Matter with Kansas?” – en framtidsspaning som nu, hos oss, kanske kan översättas med ”Vad är det som händer i Malmö?”. I delstaten där Frank växte upp tog Republikanerna över genom att övertyga väljarna om att det var elitisterna i Hollywood som bar skulden för fabriksnedläggningar och globala handelsavtal.
Kultur flyttar med när folk går över gränser och existerar där människor redan bor. På många platser är dock upplevelsen av kulturell förlust än djupare. Det som var finns inte längre: jobbet, bykänslan, värdegemenskapen. På den amerikanska landsbygden kan självkänslan ofta vara fransigt sönderblåst som ett bleknat stjärnbaner. I Storbritannien har en stark arbetarklasskultur på relativt kort tid förtunnats och hamnat i Nowhere.
På så vis blir frånvaron ett slags kultur i sig; ett övergivet territorium som kan fyllas med missmod och misstro. På nätet globaliseras detta tomrum blixtsnabbt och blir till en cynismernas tummelplats.
Kommer de som proteströstat och de som skyndat till etablissemangets försvar att kunna återfinna ett gemensamt hem i de statsbildningar, som trots allt lyckats garantera flertalet ett anständigt liv? Eller kommer de ofrånkomliga migrationsrörelserna att göra oss alltmer partikulära i våra gruppgemenskaper?
Det kan mycket väl vara så att integrationen, den som alla Anywheres i alla länder pratar sig varma för, är en av vår tids främsta illusioner; en politisk utopi. I Sverige har vi drivit integrationspolitik och integrationsprojekt så länge att samtliga honnörsord och målformuleringar blivit söndertuggade och nu smakar som ökensand i munnen. Oavsett vad vi lägger i begreppet integration tycks den inte bli bättre.
Trots att den samhällsadministrerande elitens projekt är det motsatta växer tribalismen och förstärks olika tendenser till grupp- och klantänkande. Det skulle kunna bero på att människor faktiskt inte vill integreras när skillnaderna i värderingar uppfattas som alltför stora.
Den liberala toleransen för subkulturer bygger på en förhoppning om att de flesta är påverkbara och så småningom kommer att förstå vad som är bäst för dem.
När folk inte vill förändras eller inte accepterar den gängse samhällsberättelsen blir tillvaron oändligt mycket mera komplicerad. Vad ska vi enas kring om integrationen inte är någon reell möjlighet?