(Göteborgs-Posten 18/6 2015)
Av en bekant får jag höra en historia om den danske humoristen Storm P: tillfrågad om varför han alltid tecknade svenskar med blåa näsor svarade han att annars såg man ju inte att de var svenskar.
Frågor om mångfald, rättvisa och kvotering diskuteras numera dagligen på ett sätt som är besläktat med Storm P:s logik. Men det är inte något skämt när det yttre på allvar förväxlas med det inre och åsikter och värderingar knyts till hudfärg och härkomst. Detta är i stället den nya rasismen; den som förklarar det svenska samhällets klyftor med de privilegierades vithet och som trots sin tillgång till medierna och föreningsbidragen koketterar med ett låtsat utanförskap.
På kort tid har det genom en postkolonial högskoleimport från USA kunnat ske en uppdelning av svenskarna i vita och svarta. Att de senare i realiteten är väldigt få och många av invandrarna bleka i hyn saknar betydelse för konstruktionen. Hudfärgen, den vi så länge försökt bortse ifrån, blir nu alltings förklaring. Kvällstidningskrönikörer som skriver att de önskar att allmänheten kunde se bortom deras färg vill egentligen att den ska få total uppmärksamhet eftersom den är deras enda budskap.
Så har vitheten gjorts till ett samhälleligt bekymmer som behöver rättviseförmedlas bort. Vi har alla blivit rasifierade: en nattstånden idé återuppstånden som politisk etikett.
Mångfald är ju något helt annat och jag vill gärna snedbelysa med tänkvärda och tveksamma exempel från den nordamerikanska indianvärlden, en plats med viss erfarenhet av faktisk diskriminering.
Irokesfederationens sex stammar i nordöstra USA har traditionellt fattat viktiga beslut genom konsensus efter långa diskussioner. För att besluten ska bli kloka, och helst peka sju generationer framåt, avgör karaktärsdragen vilka som får vara med i beslutskretsen. Helhetsperspektivet kräver att någon är spontan, en annan eftertänksam, en tredje modig, en fjärde försiktig och så vidare…
Öppnare konflikter har det blivit i de indianstammar som fått tillstånd att driva kasinon, en lukrativ näring som gjort små stammar förmögna och medlemskapet åtråvärt. För att godkännas, med utsikt att bli rik, måste individen ha tillräckligt många droppar blod från just den stammen. Jag minns också från mina vistelser på reservat under indianrörelsens stormiga år på 1970-talet hur negativt jag reagerade på hur indianer som ville räknas som progressiva tjatade om fullblod och halvblod.
Makten kan beskrivas, men den känns inte igen på huden eller de blåa näsorna. Fast sådant behöver man ju inte säga till dem som på riktigt är emot alla former av rasism.