(Göteborgs-Posten 26/4 2015)
Att vi lever med normer är lika självklart som att vi behöver dem och dessutom nödgas ifrågasätta dem för att inte fastna i oss själva.
Häromåret publicerade Göteborgs stad en liten skrift med titeln ”Vem är normal?”, som argumenterade för att den kommunala informationen borde förses med ett normkritiskt perspektiv:
”Styrelser och ledningar för bolag och nämnder presenteras ofta på bild på kommunala hemsidor. Låt säga att majoriteten är vita män med svenskklingande namn i 50-årsåldern. Vilka normer avslöjas?”
Även om kontinuerlig norm- och maktdissektion är nödvändig, undrar jag redan här, i skriftens inledning, om normkritik innebär att man inte ska visa verkligheten. Vore det bättre att inte alls presentera de här personerna eftersom de har fel kön, fel hudfärg, fel ursprung och fel ålder? Borde kommunen hemlighålla cheferna?
På sistone har jag funderat en del på hur min ungdoms stränga 70-talsvänster, uppspaltad i en mängd bokstavskombinationer, strävade efter att vara som folk var mest – det vill säga försökte anpassa sig till arbetarklassens föreställda vardagsliv – medan dagens unga, moraliserande vänster först och främst verkar vilja distansera sig från vanliga människor med vanliga liv.
Ibland kallas denna hållning just normkritisk, och den formuleras inte sällan med distanslöst gravallvar och som om det vore första gången i historien som rådande värderingar och tankegångar ifrågasattes.
Få är dock så normerade som självpromoverade normkritiker; det går tretton teaterregissörer på dussinet som undersöker heteronormen och vithetsnormen och finner precis det alla vet att de kommer att hitta. Även företrädare för den mest machotyngda av alla musikstilar, hiphopen, kan numera påstå sig utforska mansnormen.
Eftersom de normkritiska formulerar sig i enlighet med en given mall verkar den kritiska hållningen inte vara resultatet av egen tankemöda – ett kritiskt förhållningssätt – utan snarare en anpassning till en tidsbunden jargong med omedelbara mediala vinster.
Den starkaste normen i Sverige i dag är i själva verket individualismen, eller åtminstone föreställningen om att individen är autonom och fattar sina beslut oberoende av gängse normer. Samtidigt har åsiktskonformismen tilltagit. Med en allmänt formulerad tolerans har perspektiven i samhällsdebatten begränsats och känsligheten för kränkthet tilltagit. Individualismen begränsas både kommersiellt och politiskt; den vet vad som kan och inte kan sägas, på jobbet eller i debatten.
Här märks en stark koppling mellan ifrågasättandet av köns- och hudfärgsnormer och den identitetspolitik, som förväxlar yta med innehåll och hävdar att det svenska samhället skapat omänskligt rasistiska och diskriminerande strukturer. Det grundläggande antagandet blir att vi sitter fångna i våra kroppars fängelse och att vissa människor, snärjda och utstötta av en intolerant omgivning, måste få sin ”kulturella identitet” skyddad. Konsekvensen kan bli den paradoxala att klandervärda åsikter skyddas om de uttrycks av en skyddsvärd grupp.
Mycket i politiken i dag framstår som skenfäktning, ett slags show eller spel, en teatral föreställning som vill efterlikna politik i stället för att förhålla sig till de pågående omvälvningarna i välfärdssystemen och i de mellanmänskliga relationerna. Normerna har redan förändrats, och det har gått snabbt när det gäller sådant som samhällelig tillit och förmågan att se sig själv i ett sammanhang. Privatiseringen har slagit in som en svallvåg och hos många av dem som kommer till Sverige från länder med starka klankulturer finns dessutom en grundmurad misstro mot staten och dess institutioner; i grunden en oförståelse för hur det svenska samhället är uppbyggt.
Den normerade normkritiken framstår i sammanhanget som introvert, trivial och självbespeglande. Som mycket annat är den en meningsyttring i en avskild bubbla, en segregerad kritik framförd bland likatänkande i miljöer där den inte riskerar mothugg.
Det större demokratiska perspektivet – hur gör vi alla som bor här i landet delaktiga? – lyser med sin frånvaro i den normdebatt som sorterar folk efter stela scheman och som i huvudsak bottnar i privata feel good-känslor. Men låt oss då hellre än om hudfärg och kön, sådant vi föds med, prata om vilka idéer och värderingar vi vill stärka. Vilka normer är bättre än andra?
I Sverige är det ju faktiskt mer normalt än på de flesta håll i världen att vara för jämställdhet och mot främlingsfientlighet, och den normen finns det, tycker jag, väldigt liten anledning att göra sig av med.