(Göteborgs-Posten 21/1 2015)
Terrorism är ett sätt att förneka världen, säger en polsk journalist i den svenska dokumentärfilmen ”Watching the moon at night”.
Valet att terrorisera är ödesmättat och avgörande: döden övertrumfar livet och därför kommer mörkrets budbärare att segra. En israelisk psykolog talar här om altruistiska självmord. Den nytta gruppen kan dra av terroristens förödelse överträffar hans värde som levande människa.
Joanna Helanders och Bo Perssons nya film hämtar sin titel från en dikt av Wislawa Szymborska om en våldsverkare dold bakom vardagens triviala allmängiltighet. Och den landar med oavvislig kuslighet i diskussionerna och bearbetningarna efter terrordåden i Paris.
Filmen lyfter fram antisemitismen i islamismens terroristiska praktik och kanske är just detta samtidigt ett perspektiv som gör den svår att hantera i ett svenskt mediesammanhang. Hos åtskilliga har reflexen efter den 7 januari varit att oroa sig för ökad misstro mot muslimer och att prata högstämt om en yttrandefrihet som många skribenter det gångna decenniet annars varit tvekande inför. Det råder inte någon brist på medieröster som sagt att det fria ordet måste brukas med ansvarskänsla, som om dess gränser ständigt överträddes.
Att ta avstånd från antisemitismen i det förgångna uppfattas som självklart. Filmer om Förintelsen är därför inte kontroversiella på samma sätt som de som visar hur föreställningarna där bakom lever vidare och förgiftar vår nutid. Men tystnad av falsk hänsyn till dem som är hotfulla blir också ett sätt att förneka världen. ”Det finns ingen plats för er bland oss,” sa en ledande Hamasföreträdare häromåret. ”Ni är dömda till förintelse.”
Dagens islamistiska terrorhandlingar har knappast sin grund i förvirring eller abstrakt utanförskap; det handlar om krigföring riktad mot specifika, utvalda mål. I Svenska Dagbladet påminde Harry Amster 13/1 om att ”journalister mördas för vad de gör medan judarna mördas för vad de är”.
”Watching the moon at night” är lågmält fylld av reflektioner och sentenser som bränner sig fast. Klangbottnen är en sorg över hur denna destruktivitet skickas vidare till nya generationer. Vi måste paralysera terrorismens faddrar, säger filosofen André Glucksmann; de som utrustar dödspatrullerna militärt och ideologiskt.
I dag, den 21 januari, blir det visning av ”Watching the moon at night” i riksdagshuset i Stockholm i samband med ett seminarium om terrorism, antisemitism och Sveriges terrorberedskap.
Man kan undra varför denna film, så aktuell och mer problematiserande än de flesta, inte visas under Göteborgs Filmfestival som tagit upp tidigare produktioner av Helander och Persson. Och man kan fråga sig varför SVT, som varit filmens medfinansiär, inte har tablålagt den och ännu inte visar några tecken på att vilja göra det.