(Göteborgs-Posten 9/12 2013)
Är det bara annonsnedgångar, upplageminskningar och redaktionella nedskärningar som hotar journalistiken sådan som vi av demokratiska skäl lärt oss att hoppas att den ska vara?
Man kan alltid peka på undantagen, de goda exemplen, men en krympande tillit har nog också en del med mediernas attityder och vilsenhet att göra. Den nya digitala flyktigheten förväntar sig inte något sammanhang och till slut begär den inte heller något sådant.
Journalistik, med undantag för de där undantagen, blir för varje dag alltmer lik underhållning, ett slags stressad telegramförmedling mitt i reklamen. Amerikanska medieforskare har talat om utbudet som en störtflod vars enda budskap ligger i själva flödet.
Viljan att betala för reportrar som reser och söker kunskap har begränsats. Bemanningsföretag bemannar redaktionerna med skribenter som inte är bekanta med bevakningsområdet. Pressreleaser från pr-folk går rakt in på nyhetsplats. Den nya journalisten förväntas skriva, fotografera, filma, blogga, twittra och chatta medan hon eller han försöker förstå vad är det som händer.
Kanske är det rädslan för att bli utplånad av tekniken som gjort att journalistiken vänt sig inåt. Det finns gott om tecken på att den blivit mer undervisande och mindre undersökande. Så här skrev Lawen Mohtadi i Dagens Nyheter häromdagen om något som länge varit ett journalistiskt problem: ”Ibland är jag rädd att jag lever i en bubbla. Att jag nästan bara omger mig med likasinnade. Vi tänker likadant, skrattar åt samma saker och följer samma Instagramkonton.”
Också ett på ytan nytänkande förslag som att SVT vill ha bemanning i vissa förorter tycks bygga på mallar och färdiga föreställningar. Sydnytts redaktionschef säger att SVT inte ”varit bra på att lyfta de frågor som intresserar människor som bor i miljonprogrammen” och bidrar därigenom till uppfattningen att förortsborna som grupp är annorlunda.
De av oss som har förmånen att bo nära Köpenhamn och kunna jämföra dansk och svensk public service ser en kvalitetsskillnad mellan tv-nyheterna i de båda länderna. Svenska journalister verkar alltid jagade av nästa inslag, medan danska sändningar både är mer internationellt orienterade och oftare håller fast vid ett ämne och ställer den fråga som så sällan hörs i svenska medier: varför?
Dansk journalistik är klämd av samma förändringar som den svenska, men det går att skönja ett annat förhållningssätt. Hos oss tycks nyfikenheten avta och isoleringen tillta. Överhetens gamla försäkringar om att allt är lugnt och under kontroll har ersatts med journalistikens givna ingångar och vinklar.