(Göteborgs-Posten 1/12 2013)
Det är vardagskväll i stadsdelen Vollsmose i Odense och årets danska kometpoet Yahya Hassan, 18 år gammal, befinner sig i HC Andersen-skolan för att läsa ur sin självbiografiska debutdiktsamling ”Yahya Hassan”, som på kort tid har sålts i mer än 40 000 exemplar.
Polisens säkerhetspådrag är omfattande, samhällsetablissemangets uppbackning närmast total. I kulturdebatten hörs få harklande invändningar om taffliga textrader eller behovet av att skydda utsatta minoriteter mot ord som de inte vill höra. Dansk tv sänder direkt från uppläsningen, några i publiken ställer sig då upp och kritiserar diktarens perspektiv och får svar på tal. Värderingskonflikterna framträder i skarp relief, men också viljan att befria individen från grupptänkandets tvångströja.
Det är nära Sverige och ändå väldigt många mil härifrån; avståndet är långt till vårt behov av att klassificera och stämpla i stället för att argumentera, till vår intoleranta toleranskultur.
Yahya Hassan skriver om hårdhänt uppväxt, om gängkriminalitet och bidragsbedrägerier, om religiös dubbelmoral, om odlandet av en gettokultur utan eget ansvar. När en sydsvensk dagstidning recenserade honom härförleden misstänkte skribenten på väldigt svenskt vis att dikterna skulle kunna missbrukas av rasister; de borde således inte ha skrivits. Men problemet är ju ett annat: Hassan lever under dödshot för att han har berättat om den miljö han kommer från och de värderingar som har slagit rot där.
I förra veckan blev han misshandlad på Köpenhamns centralstation. Sedan Muhammedkrisen och det planerade attentatet mot Jyllands-Postens redaktion har både politiker, konstnärer och journalister goda skäl att ta islamisternas motvilja mot andras rätt att yttra sig på största allvar.
Den som hotar skaffar sig övertag. Precis som hederskulturen fungerar som allra bäst när omgivningen inte lägger märke till dess subtila kontrollmekanismer, blir hotkulturen mest verksam när de som skulle ha sagt något vaktar sin tunga och idkar självcensur.
Det är knappt att vi längre noterar hur detta fungerar, som när den årliga utställningen ”Passion for freedom” i London, med konstnärer från många länder och en udd riktad mot Iran och islamism, i all hast skickas till en mer undanskymd plats sedan galleriet Unit 24 dragit sig ur och talat om risken för attentat. Parallellt med bekännelsen till maktkritik och normkritik måste självbevarelsedriften vägas in.
Eller så har vi bara börjat vänja oss vid det tillstånd som Yahya Hassan nu lever med.