(Göteborgs-Posten 18/10 2013)
En ny form av heder har introducerats i Sverige under de senaste decennierna.
Det är en hedersideologi som struntar i mänskliga rättigheter och är oförenlig med demokratin. Med sin tydliga uppdelning av tillvaron i tillåtet-och-förbjudet och vi-och-dom ägnar den sig åt antifeminism och främlingsfientlighet.
Hederslivet innebär en tillvaro nedsänkt i ett vardagligt övervakningssystem − de samlade små gesternas tyranni. Man kommer inte undan; familjen, släkten, byn, klanen har individen under uppsikt. Hotet om repressalier är effektivare än det öppna våldet. Allra bäst fungerar ideologin när ingen utanför den egna kretsen märker av den.
70 000 ungdomar i Sverige fruktar enligt Ungdomsstyrelsens rapport ”Gift mot sin vilja” att de inte själva ska kunna välja sin partner. Det är ett av flera uttryck för att inte alla barn och ungdomar i vårt land har samma rättigheter. De vars framtidsutsikter och livsval begränsas av hedersideologin lever i många avseenden i en värld för sig.
Riksdagen har anslagit betydande summor för att bekämpa det hedersrelaterade våldet, men ändå frodas dessa djupt konservativa föreställningar. Hos statliga myndigheter förekommer vägran att följa politiska beslut och på sina håll kan det fortfarande hävdas att det inte är någon skillnad mellan hedersvåld och annat våld riktat mot kvinnor. Det är till och med så paradoxalt att föreningar kan förses med miljonbidrag för att bekämpa en hederskultur vars existens de förnekar.
En felvänd ängslan för att bidra till stigmatisering ligger djupt nedbäddad i det som vi med ett lån från fransk debatt kan benämna l´état profond, den djupa staten; ett självgående byråkratiskt system med egna värderingar som inte nämnvärt låter sig påverkas av skiften vid regeringsmakten. Här finns ett motstånd mot att ta hederskulturen på allvar och stödja dem som utsätts för den.
Vi ser detta hos länsstyrelser och organisationer med uppdrag att verka mot hedersvåld och som inte ens erkänner att sådant våld förekommer. Vi ser det hos en mindre grupp samhällsforskare och myndighetsföreträdare, som i åratal har obstruerat arbetet mot hedersförtrycket genom att påstå att det skulle vara rasistiskt att benämna dess utövare.
Botkyrka kommun har trollat bort en korrekt tjänstemannarapport och hittat på en egen slutsats om att hedersvåldet ”inte är begränsat eller kopplat till viss religion eller etnicitet utan förekommer med varierande styrka i hela världen” (Socialförvaltningens ”Policy mot hedersrelaterat våld och förtryck”). Chefen för Rädda Barnen, som censurerat en beställd rapport om hedersvåld, är samtidigt biträdande chef på den bidragsutdelande Ungdomsstyrelsen och sitter dessutom och fördelar projektpengar hos Allmänna arvsfonden.
När regeringen gav Ungdomsstyrelsen i uppdrag att stödja jämställdhetsarbete bland landets nationella minoriteter kunde följande läsas i slutrapporten: ”Vad som är jämställdhet och vilka frågor som är viktiga kan se olika ut i olika grupper. Man måste inte bara köpa den rådande svenska versionen av jämställdhet. Hitta i stället er egen version utifrån grupp och kultur.”
Det är märkligt att en statlig myndighet så tydligt kan distansera sig från jämställdhetens ”svenska version”. När samma myndighet ska utbilda om hedersfrågor väljer den att som föreläsare skicka fram en imam från Kista folkhögskola, som själv är företrädare för hedersideologin. För den som vill tränga in i den djupa statens politiserade byråkrati utgör Ungdomsstyrelsen ett tacksamt studieobjekt.
Om politikernas beslut inte genomförs av tjänstemännen uppstår givetvis ett demokratiskt problem. När en myndighet driver en annan linje än den som riksdag och regering beslutat om uppstår utrymme för misstro, godtycke och i förlängningen korruption.
Fler exempel: I en handbok från 2011 om våldsutsatta kvinnor och barn, riktad till socialtjänsten, fortsätter Socialstyrelsen felaktigt att påstå att det saknas en vedertagen definition av hedersförtryck. Hos Länsstyrelsen i Västra Götaland fortsätter ansvariga personer att förneka att det finns ett sådant förtryck medan Länsstyrelsen i Östergötland arbetar intensivt med dessa frågor. Länsstyrelserna, med ansvar för att finansiera arbetet mot hedersvåldet, driver sina egna linjer oberoende av vem som är integrations- eller jämställdhetsminister.
Därför ter sig deras fördelning av bidrag slumpartad. Eftersom insatserna i hög grad är knutna till projektmedel saknas kontinuitet och förutsägbarhet. Det blir då fullständigt avgörande att man ingår i ett nätverk med samma uppfattning som den person som fattar beslut om anslagen.
Att samhället med ena handen anslår pengar till organisationer som motarbetar hederskulturen och samtidigt med den andra ger stöd åt friskolor och föreningar som stärker dessa värderingar vittnar om bristande probleminsikt.
Det är inte antirasism att blunda för hedersideologins strukturella diskriminering och könsmaktsordning. Tvärtom blir ett rasistiskt tänkande tydligt hos dem, som anser att människor ska behandlas olika beroende på härkomst. De bidrar härigenom till att tiotusentals ungdomar i hedersmiljöer inte får leva som sina jämnåriga här i Sverige.
(Skriven tillsammans med Eduardo Grutzky)