(Göteborgs-Posten 5/1 2013)
I filmen ”Palme” uttrycker Lisbet Palme i ett klipp från 1972 en tidens tanke: skolan har varit alltför inriktad på kunskapsämnena, det är nu dags för barnen att lära sig umgås och samarbeta.
Den där falska motsättningen har sedan dess jagat vidare genom skoldebatten och nu står vi här med det sämsta av två världar, en skola med urholkade kunskaper och ständig oro för våld och mobbning.
Vårt sätt att organisera vardagen visar att barnen inte längre är det dyrbaraste vi har. Vore de det, skulle de inte ha utsatts för de uppväxtvillkor – sociala, kommersiella – och den skolpolitik som samverkat för att åstadkomma en skola där de vuxna, lärarna, helst inte vill vara. Det formella omhändertagandet tycks få ett allt tunnare innehåll av mänskligt engagemang. För en tid sedan skrev Mark Isitt här på kultursidan om själlösa förskolemiljöer, men om sådant blir det sällan fortsatt diskussion. En socialdemokratisk arbetsgrupp förordar i stället heltidsdagis för barn till arbetslösa, vilket låter som fel svar på fel fråga.
Rätt fråga lyder: hur ser barnens behov ut?
Läraryrket har blivit oattraktivt. För att komma in på lärarutbildningen vid Malmö högskola räcker ett resultat på högskoleprovet, som ligger under det man får om man låter slumpen styra och fyller i svaren med förbundna ögon. Många av de antagna hänger inte med utan slutar i förtid. Blivande svensklärare stavar som krattor.
Även om en språklig kratta kan bli en omtänksam vuxen vittnar också lärarutbildningens problem om en grundläggande brist på just omsorg. Bella Stenbergs beska kritik (GP 20/12) av utbildningens dåliga verklighetsförankring bemöttes följdriktigt med managementfraser av företrädare för Göteborgs universitet.
Och kanske är det för att vi inte brytt oss, för att vi länge gått och trott att allting varit sig likt, som vi inte har förstått hur annorlunda det mesta blivit. Skolan är full av barn som inte fungerar i den. De slåss och bråkar, de kan varken läsa eller skriva och kommer sannolikt aldrig att bli självförsörjande. Det handlar om skeva hem- och uppväxtmiljöer, om en fattigdom som inte är ekonomisk, och skolan har fått alltihop dumpat i farstun utan att veta hur den ska bete sig.
När riksdagen dessutom genomdrev friskolereformen, med skattemedel åt spekulantbolag och religiösa separatister, slogs det fast att vi ska återupprätta ett klassamhälle vi en gång strävade bort från.
Sprickorna märks i fasaden, men det är ju faktiskt i fundamentet revorna nu satt sig. Det går inte att låtsas att vi tar bättre hand om barnen för att vi ger dem fler betyg i lägre årskurser.