(Göteborgs-Posten 15/9 2012)
Under protesterna mot de danska Muhammedteckningarna dödades 250 människor i en rad afrikanska och asiatiska länder. När statsvetaren Jytte Klausen tre år senare, 2009, gav ut sin balanserade studie ”The cartoons that shook the world” på Yale University Press backade förlaget inför påtryckningar och lät till sist trycka boken utan de beryktade bilderna.
Så här i efterhand kan man tycka att det var mindre tokigt än det verkade då. Den skränande mobb av unga män, som drog fram genom städer som Beirut, Teheran och Jakarta, hade ju begränsad kunskap om teckningarna och hade definitivt inte läst Jyllands-Posten; det våld de stod för och den förödelse de orsakade kunde inte enbart förklaras med att en tidning i en annan del av världen ifrågasatt deras profet.
Nu cirkulerar något slags antiislamskt filmmaterial på nätet och då är vi där igen: upplopp och unga män som släcker andras liv, ilskna pojkar som ropar ”död åt USA, död åt Israel, död åt judarna” rakt in i tv-kamerorna och visar alla tecken på att inte veta någonting om omvärlden.
Svenska medier väljer här ett märkligt perspektiv, som välter en ganska spridd uppfattning om människovärdet över ända. Skuldbördan förskjuts från våldsverkare till filmmakare; om man så vill från intolerant kriminalitet till intolerant yttrandefrihet. I en så kallad analys i Aftonbladet menar Wolfgang Hansson att sådana som Lars Vilks lagt grunden ”med förhoppningen att deras handlingar skulle utlösa våld”. I Rapport skylls dödsfallen i Libyen på filmen och inte på dem som dödat. I Studio Ett i P1 pågår ett långt samtal om hur usel filmen är; Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén konstaterar till och med att ljudet är dåligt.
Håller vi inte på att få ett kollektivt problem här, ett slags samhällsneuros, genom att så många ansluter sig till den mediala reflexen att finna ursäkter för beteenden som de flesta i grund och botten finner motbjudande? Den här filmen är lika ointressant som dess allmänna sjaskighet. Sådana filmer får göras, de är en del av livet i samhällen där man tillåts uttrycka skilda åsikter. Den som slår ihjäl för att det görs sådana filmer har präglats av värderingar det saknas anledning att uppmuntra.
Mobben på gatan behöver ett bättre liv, ett annat liv, och att låtsas att yttrandefriheten i mer demokratiska länder skulle vara deras värsta bekymmer är verkligen att göra dem en otjänst.
Om vi inte ska hamna i ett moraliskt moras måste vi fortsätta att hävda att det är tillåtet att kritisera – och till och med hata – en religion, men oförsvarligt och brottsligt att döda andra människor.