(Sydsvenskan 11/12 2011)
I debatten orkar man bara med ett problemområde åt gången och på sistone har blicken förflyttat sig från en sliten miljö i Malmö, Herrgården, till en annan, Seved.
Kommunens områdeskoordinator säger visserligen att det finns många glädjeämnen i Seved och en lokal fastighetsägare framhåller att det också skjuts skarpt i andra stadsdelar, men faktum är att tillståndet är bekymmersamt och att detta inte alls beror på nyhetsmediernas plötsliga intresse. Det anmärkningsvärda är att Seved varit och förblivit ett otryggt område i fyra decennier, med förhållanden som varit kända av politiker och tjänstemän utan att särskilt mycket gjorts åt dem.
Stora ekonomiska och personella resurser har visserligen satsats, men hur genomtänkt har det varit? Insatser som Välfärd för alla och Storstadssatsningen har haft Seved i blickfånget. Trots det har de varaktiga förändringarna uteblivit. När pengarna är förbrukade återgår det mesta till vardagen igen.
Ett aktuellt exempel är projektet Barn i Stan, som under tre år finansierades av Arvsfonden. Studiebesöken strömmade genom lokalen vid Sevedsplan och beslutsfattarna förtjustes över arbetsmetoden. Detta fick inte förfaras, lovade man. Ändå är man nu tillbaka där man brukar hamna: kommunala myndigheter sitter i olika lokaler och bevakar sina budgetar.
När Seved skapar rubriker kan ingen säga att hon inget visste.
1976 föreslog stadsbyggnadskontoret upprustning av kvarteren. Sedan följde ROT-program och URBAN-program med EU-bidrag. Boendemöten ordnades, lokala föreningar bildades och självdog. Därpå kom Kvarterslyftet och Seveds Forum och Sevedssatsningen och Hermesprojektet. Enkäter genomfördes, politiska styrgrupper ville prioritera barn och ungdomar, en film spelades in. När det 2008 ordnades ytterligare möten inom ramen för åtgärdsprogrammet ”Hej, Södra innerstaden” var det inte många som dök upp.
Förmodligen misströstade de lika mycket som den kvinna, sedan länge bosatt i området, som på en träff med stadsdelschefen 2009 konstaterade: ”För tio år sedan satt vi här och pratade om samma saker. Man borde få tapperhetsmedalj.”
På senare tid har olika verksamheter i Södra innerstaden försökt samordna sig under rubriken Turning Seved. Nya möten, nya dokument. Vid ett sammanträde fick ledningsgruppens strategiska utskott i uppgift att ”skanna nätet” för att se om det fanns någonting att lära sig av världen utanför Malmö.
En av dem jag intervjuade för boken ”Flower Power”, min dokumentation av Barn i Stan-projektet, var närpolischefen Bengt Hersler. När han som nybliven polis kom till Seved 1980 märktes ”ovanligt många människor med sociala problem och kriminell bakgrund”. Hans beskrivning av dagens Seved är snarlik och han är starkt kritisk mot socialtjänsten, som han menar arbetar alltför ”generellt”. ”Varför kan vi inte säga rakt ut att ditt barn avviker från normalt beteende, vi tror att du och ditt barn behöver hjälp och vi är beredda att ställa upp? Nej, för då är det utpekande och det är ingen som vågar det… Man kan peka ut dem i tvåårsåldern och veta vilka som kommer att vara kriminella om tjugo år. Det är oerhört sorgligt.”
Seved är resultatet av decennier av passiv observation och fromma förhoppningar om att barnens uppväxtmiljö plötsligt och mirakulöst ska förbättras. Och en tråkig misstanke smyger sig på: problemfyllda bostadsområden kanske mest fungerar som permanentade försörjningskällor för offentliganställda, som ser varje förändring som ett hot mot den egna tjänsten.