(Göteborgs-Posten 27/8 2010)
Jag har förstått att det finns de som tror att musiken har sitt ursprung hos Spotify eller i-Tunes. I sjäva verket kommer den från Memphis.
Utan en låt om Memphis, Tennessee, saknar man populärmusikalisk trovärdighet: Chuck Berry har tryckt in staden i sin repertoar precis som Jerry Lee Lewis, Bob Dylan, Rolling Stones, King Curtis, Creedence Clearwater Revival, Mott the Hoople, Talking Heads, Marc Cohn, you name them. Dusty Springfield spelade in några av sina ljuvligaste sånger i Memphis. Jeff Buckley drunknade här medan han höll på.
Första gången jag kom hit var 1975, strax före jul, och på busstationen satt en åldrig man och spelade blåbluesig gitarr. Det var väldigt sent om kvällen och alldeles på riktigt. Jag tog in på något lopphotell och kände mig cool, ungefär som de japanska ungdomar som Jim Jarmusch skickade in mot mytens centrum i sin film ”Mystery Train”. Numera har minnena balsamerats på Beale Street och Graceland. Man kan promenera längs glåmiga bakgator och blicka upp mot badrumsfönstret, där mördaren stod och siktade på Martin Luther King.
Memphisfödde författaren Hampton Sides korsklipper i ”Hellhound on his trail” Kings och James Earl Rays göranden och låtanden fram till kl 18.01 den 4 april 1968 då skottet brann av, och han följer sedan Rays flykt fram till gripandet i London i juni. Det är en skicklig dramatisering, detaljrik och förfärande i sin nyktra redovisning av en medborgarrättsrörelses sista suck och en enstörig rasists försök att finna mening där ingen finns.
Fram växer också ett sextiotals-Memphis med uppgiven fattigdom, svarta sopåkare med tunnorna på ryggen; en plats med blues och Stax-soul, men framför allt ett stenkast från bomullsfälten och nästan lika nära slaveriet.
Några timmar söderut hade Robert Johnson sålt sin själ till djävulen för att lära sig spela gitarr och fram till sin tidiga strykninförgiftade död levde han med ett odjur, the hellhound, i hasorna.
De politiska morden under USA:s 1960-tal fortsätter att generera dokumentärer, filmer, teorier och spekulationer. Tillsammans bildar de en skuggvärld, en alternativ berättelse om hur allting hade kunnat bli. Varken Kennedy eller King var några änglar, särskilt inte när det gällde kvinnor, men projektionerna når långt upp i himlen. Bakom dåden öppnar sig ett dunkel befolkat av mobsters, bittra rödnackar och federala skummisar.
Det där delade Amerika har inte gett sig av; nya enstöringar växer upp utan skyddsnät mellan trailern och vapenaffären och delstaternas självständighet fortsätter att, precis som i gamla Södern, användas som värn mot förändring.