(Göteborgs-Posten 24/6 2010)
Det första jag kom att tänka på när BP-vd:n Carl-Henric Svanberg pratade om sina ”small people” var förstås Randy Newmans låt om de kortväxta: ”short people got no reason to live”.
Det var ju så Svanberg lät och såg ut; hans universum som den ignoranta överklassens med en ytterkant som endast någon gång emellanåt vidrör den bräckliga, ömtåliga tillvaro som är de jordiska invånarnas.
Människor har gett sig rätten att borra hål i jordskorpan och tro att ett lock kan sättas på om något oväntat inträffar. På närmare håll fattas beslut om ny kärnkraft trots att urandammet yr vid källorna och avfallsfrågan förblivit olöst.
Med mellanrum som verkar bli allt kortare påminns vi om att vår livsstil är ett avancerat illusionsnummer.
På 1700-talet tog sig franska bosättare ned längs den amerikanska ostkusten bort till Mississippiflodens mynning och rotade sig i träskmarkerna där. Jag har åkt motorbåt genom Atchafalyas bayoulabyrint mitt i natten, in bland de hängande cypresserna, med farkostens flata botten dunkande mot de döda stammarna strax under ytan, i en känsla av att befinna mig i mänsklighetens utmarker, dränkt i en skur av insekter och med röda alligatorögon plirande i ficklampsskenet.
Det är sällsamt vackert; löftesrikt och ödesmättat om vartannat. När man sitter alldeles tyst hör man havet viska, och ibland vråla, på andra sidan den fuktiga skogen.
Nu äter sig oljan in i rottrådarna, både hos naturen och den lokala kulturen. Allt – djurliv såväl som cajunmusik – sölas ner. Ordet träsk, som här länge också haft ett poetiskt skimmer över sig, antar en dystopisk mening. I sin exploateringsansökan för det som blivit ett katastrofområde använde BP vid fem tillfällen beteckningen ”liten risk”. Formuleringarna om hur snabbt ekosystemet skulle hämta sig vid en osannolik olycka framstår i efterhand som aningslösa och brutalt arroganta.
Bara några veckor innan oljan slapp lös i Mexikanska golfen meddelade president Obama att havsområden som tidigare varit miljöskyddade skulle öppnas för nya borrningar. Dagens oljeriggar orsakar i allmänhet inga utsläpp, sa han med vad som av Naomi Klein i Guardian beskrivs som ”kosmiskt dålig tajming”. Och från sin kant jagade Sarah Palin på branschen och opinionen: Let’s drill, baby, drill!
Stranden är nu ett inferno. Jag påminns om en annan skiva, ”On the beach”, där Neil Young sjöng ”I´m a vampire, babe, suckin´ blood from the earth… sell you twenty barrels worth”. Året var 1974, just efter oljekrisen. Vampyren må vara en litterär och filmisk modefigur just nu, men i rollen som bonusdirektör har han en längre historia.