(Sydsvenskan 19/3 2010)
I New York brukar jag träffa Robin Nagle för att prata om sopor och konsumtion. Hon har under en följd av år hållit i kursen ”Garbage in Gotham” på New York University och fått en specialinrättad post som inbäddad antropolog hos stans renhållningsförvaltning. Ett sopornas museum är också på gång.
Don DeLillo är följaktligen inte ensam om att ha upptäckt hur vårt avfall på ett närmast arkeologiskt sätt avslöjar hemliga berättelser, ”en underhistoria”. Bob Dylan hör till dem som fått sina soptunnor genomsökta av mänskliga tvättbjörnar på jakt efter konstnärliga ledtrådar och intellektuella matnyttigheter.
Men det är knappast sådant som Sysav, Sydskånes avfallsaktiebolag, tänker importera från Norge och bränna i sin anläggning vid Spillepeng.
Robin Nagle skulle snarare kalla det slaggprodukter från ett liv i omkörningsfilen. Tiotusentals ton hushållssopor och industriavfall ska även bokstavligen ut på vägarna – tusen fullastade långtradare – och transporteras ner till Malmö för att omvandlas till el och fjärrvärme.
Det här är en idé, och ett avtal, som kastar oss bakåt i tiden, ut ur miljödebatten, bort från reklamsnacket om en hållbar stad.
Just av miljöskäl förbjöd New York på 1990-talet förbränning av sopor och stängde också sin gigantiska soptipp Fresh Kills sedan dess livslängd hade förlängts en kortare tid för att ta emot resterna av World Trade Center hösten 2001. Staden producerade då dagligen 40.000 ton hushållsavfall som ingen ville veta av.
I engångssamhället bör allt vara lätt att göra sig kvitt så att man kan gå vidare till nästa jobb, förhållande, idé eller annan förbrukningsvara. Vi har aldrig förr haft så bråttom, så svårt att hålla fast vid något. Sådant vi lämnar efter oss utgör en sida av tillvaron som vätter mot förruttnelse och död.
Lösningen för jättestadens del blev följaktligen att dölja detta och betala fattiga landsbygdskommuner för att deponera restprodukterna som hamnat på vällevnadens baksida. Men måste vi inte börja minska sopberget i stället för att köra ut det på vägarna?
Sysav klagar tvärtemot på att finanskrisen har minskat tillgången på sopor. Denna sopkris kräver därför import från dem som har mer. Kommer sydvästra Skåne att förvandlas till ett tilläggskapitel i den horror story om avfallets historia, ”Fat of the land”, som miljökonsulten Benjamin Miller skrivit? När jag intervjuade honom i New York berättade han om hur skräpet transporteras från den rika världen till den fattiga; det spolas medströms, nerför berget. Hushållsavfall, elektronikskrot och atomsopor skickas till de platser där motståndet är som svagast.
Snart måste vi i Malmö kanske finna oss i att räknas in bland välfärdens maktlösa, bara några snäpp mera uppströms än slumgrabbarna i Accra i Ghana som eldar upp våra kastade datorkablar.