(Göteborgs-Posten 28/11 2009)
Om man i Sverige bråkar med påvar eller prelater och pastorer får man medial uppmärksamhet, men sätter just ingenting på spel eftersom de kristna institutionernas makt är tämjd och begränsad.
Muckar man med Muhammed är det som bekant lite annorlunda. Den hyllade amerikanske tecknaren Art Spiegelman konstaterade i tidskriften Harper´s i juni 2006 att konflikten kring Jyllands-Postens teckningar egentligen inte alls handlade om deras innehåll utan om symbolvärdet. När han recenserade teckningarna betonade han hur olika de faktiskt var: här fanns inte bara en bomb i turbanen utan även självironi och uddar åt flera håll. Får man teckna får man också förolämpa, menade Spiegelman; alternativet, att inte tillåtas teckna, vore värre.
I ett samtal i The Nation några månader tidigare hade han framhållit hur absurt det blir att diskutera bilderna utan att samtidigt visa dem.
Nu kommer en bok med anspråk på att berätta den fullständiga historien om Muhammedkrisen, ”The cartoons that shook the world” av den danska statsvetaren Jytte Klausen, verksam vid ett universitet i Boston. Långt före utgivningen har den uppmärksammats för att förlaget, Yale University Press, i strid med författarens önskemål valt att inte publicera någon av de tolv teckningarna. I ett kort förord sägs att en rad experter på islam och Mellanöstern har avrått på grund av risken för nya våldshandlingar.
Också gripandet i oktober av två personer med planer på att mörda Jyllands-Postens kulturredaktör och en av tecknarna tyder på att denna bisarra historia fortfarande saknar ett bortre parentestecken.
250 människor dödades vid protesterna och upploppen när folkmassor drog fram på gatorna i bland annat Libanon, Syrien, Iran, Nigeria och Pakistan utan att veta särskilt mycket om Danmark eller om någon yttrandefrihetsdebatt. Av Klausens intervjuer framgår att inte heller de främsta företrädarna för den islamska samarbetsorganisationen OIC hade sett teckningarna när de klagade hos den danska regeringen.
En i grunden politisk konflikt således, där Egypten spelade en aktiv roll för att inför grannländer och inhemsk opposition framstå som en solid försvarare av islam, och där bilderna från ambassadbränder i långt högre grad än Muhammedteckningarna kom att befästa synen i Europa på muslimer som oupplysta antidemokrater.
Länder med blasfemilagar, som Danmark, öppnar sig självklart för anklagelser om skilda måttstockar för olika religioner. Det enda vettiga är att likställa religion med andra ideologier och i stället för lagstiftning förlita sig på öppen debatt om idéernas bärkraft och konsekvenser.