(Socionomen nr 5 2009)
Det är allvar i Rosengård nu, riktigt allvar. Många kanske tycker att det låter som en överdrift och ser i stället framför sig en samling människor som inte får chansen på grund av de infödda svenskarnas fördomar. Men det är allvarligare än så: i Rosengård, en kort cykelfärd från Malmös centrum, har det etablerats ett bidragssamhälle med egen infrastruktur och växande avstånd till omgivningen.
Här bor numera ganska många som ogillar det svenska samhället och dess värderingar.
Och när stadsdelspolitikerna har sina månatliga sammanträden – lokal demokrati i praktiken – står åhörarstolarna mestadels tomma.
Som journalist har jag följt utvecklingen i området sedan 1970-talet och skrivit tre böcker med anknytning till stadsdelen. Tidigt kom den vanliga kritiken mot trista nybyggarförorter, man försökte få i gång byalag och senare har sysselsättningsprojekten följt slag i slag; en kort stund var danskarna den största invandrargruppen, sedan kom latinamerikanerna och de som flytt kriget på Balkan och under 00-talet har inflyttarna kommit främst från arabiska och muslimska länder, med en synbar islamisering som följd.
Ingen vet i dag hur många som bor i Rosengård. Polisen uppskattar att flera tusen människor lever i det omdiskuterade delområdet Herrgården utan att de syns i pappren.
Bråk har varit periodiskt återkommande även om nyhetsrubrikerna får det mesta att se ut som just nyheter. Destruktiviteten har funnits i decennier: fönsterkrossning, sabbade hissar, sönderslagna lekplatser, uppeldade soprum. En av dessa oroliga kvällar står jag här och där finns småpojkarna, en tvärhand höga, mitt i upploppet och medieuppbådet och den hotfulla nervositeten, och polishästarna gnäggar och deras bostadsområde är uppochnervänt och smällarna smäller och asfalten på Ramels väg ligger täckt med utbränd bråte.
Varför tar pappor med sig sina söner ut i mörkret för att stirra på detta? Det är pojkarnas och männens värld här ute på gatan: stenkastarnas, gängens, machograbbarnas, polisernas, fotografernas. Ska den världen också bli nästa generations?
Rosengårds grundläggande problem är inte ett antal överfulla hyreshus med kackerlackor och ruttna badrum med fuktig tvätt utan att alldeles för få vuxna – män och kvinnor – är självförsörjande. Och som ett filter över detta tillstånd ligger en manlig världsuppfattning, en hierarkisk struktur där pojkar ges annat svängrum än flickor; en värdekonflikt som politiker och tjänstemän helst av allt inte vill låtsas om eftersom konsekvenserna skulle bli ansenliga om den erkändes och hanterades med hänvisning till arbetarrörelsens (Malmö har i princip haft socialdemokratiskt styre så länge majoriteten av stadens invånare funnits till) och socialtjänstlagens idéer om jämlikhet och jämställdhet.
Två saker drog blickarna till sig i det nybyggda Rosengård: Kinesiska muren och den breda genomfartsleden Amiralsgatan, som dök ner under köpcentret och klöv stadsdelen i två halvor. Kinesiska muren var en oändligt lång hyreslänga och stod uppställd som ett befästningsverk utmed den nya ringvägen runt Malmö.
Efter en tid som fältassistenter i stadsdelen skrev de unga socionomerna Carin Flemström och Alf Ronnby boken ”Fallet Rosengård”, som gavs ut 1972 och var ett hårt angrepp på de krassa ekonomiska drivkrafterna bakom denna nya bostadsmiljö med mer omtanke om bilismen än om barnen. De kommande problemen var så att säga inbyggda från första början. I bokens förord var Nordal Åkerman något intressant på spåret när han noterade att Rosengård är ”ett exempel på fostran till antisolidaritet”. Han menade att ”området är en opinionsbildare lika mycket som någonsin en tidning” och han fick nog mer rätt än han kunde ana.
Jag frågar Carin Flemström, som numera är socialchef i Värmdö, om hon tycker att ”Fallet Rosengård” gav en korrekt beskrivning.
– Som socialarbetare upplever man kanske torftigheten starkare än man gör som boende. När jag själv bodde i Rinkeby under 18 år såg jag människorna som mer kraftfulla. Socialarbetare är nog inte de bästa sanningssägarna, men jag är fortfarande stolt över boken.
Ni skrev den vid en tid då socialarbetarna deltog i samhällsdebatten. Hur är det i dag?
– Nu jobbar alla ihjäl sig. Trycket är så fruktansvärt hårt. Det är en kuschad kår. Då fanns tid och ork. Nu är det ett annat samhällsklimat och det kan man se i den hårdhet man bemöter Rosengård med. Man pratar om utegångsförbud, inte om skolor och jobb.
Vad krävs för att området ska förändras?
– Tvångsförvalta de misskötta fastigheterna. Har man bra skolor, har man arbetsmarknadsinsatser, sköter man om husen och har man ett hyggligt nyföretagande så grejar sig det här med integrationen.
Efter Rosengård gjorde Alf Ronnby akademisk karriär, i Roskilde, Östersund och till sist Göteborg, där han i vintras pensionerades från sin tjänst som docent i socialt arbete:
– Det finns en överbefolkning i Herrgården av invandrare och flyktingar och illegala flyktingar. Det skapar en alldeles speciell situation som liknar det klassiska slumområdet med både fysisk och mental nedgång. När jag jobbade i Malmö fanns fältarbetare i alla distrikten. Det har man sedan dragit in och det är väldigt konstigt, också med tanke på socialtjänstlagen som trycker särskilt hårt på det förebyggande och uppsökande arbetet.
Er bok byggde ju på en oro för framtiden. Är du mer orolig i dag?
– Ja. Vi var kritiska på flera punkter, men insåg att man hade goda ambitioner när man byggde området. Lägenheterna var stora och ljusa. Vi kunde inte föreställa oss att det skulle bli som det har blivit nu.
Hur tolkar du de återkommande bråken?
– Ungdomarna driver omkring, livet är ganska tråkigt. Att ställa till med jävelskap så att polisen och brandkåren kommer och sedan bombardera dem leder till att man får en jäkla uppmärksamhet. De blir kungar i sitt lilla rike.
Det var 1988 och det hade just varit val och en kille kom inrusande i lokalen där det ungdomsprojekt höll till, som jag då var i färd med att dokumentera.
– Soc vann! ropade han och såg själaglad ut.
Visst kan man dra på mun åt sammanblandningen av parti och förvaltning, men i Malmö och inte minst i Rosengård, där socialchefen också är socialdemokratisk politiker och en tjänsteman från stadshuset placerats som ordförande i stadsdelsfullmäktige, är frågan om hur människor ska få sin försörjning fortfarande den helt centrala.
Dilemmat är inte i första hand att välutbildade personer tvingas köra taxi utan att så stor andel av de arbetslösa saknar utbildning och därmed möjligheter att ta sig in på den slimmade arbetsmarknaden. På de många grundskoleelever, nästan hälften, som inte klarar gymnasiekraven väntar en framtid med svartjobb och kommunala projekt som de enda konstanterna.
Härförleden fick en socialsekreterare sin bil uppeldad på parkeringen vid Rosengårds centrum sedan han nekat en kvinna de bidrag, som hon själv ansåg sig ha rätt till. Områdets hot- och kontrollkultur har många år på nacken och är riktad inte bara mot dem som bryter mot gruppnormer eller föreställningar om heder; här bor män som motsätter sig att deras fruar går på kurs, och andra vill inte träffa kvinnliga handläggare.
En förändring som skett är att det nuförtiden är polisen och inte socialtjänsten som uttalar sig om den sociala problematiken.
Missförhållandena har koncentrerats till Herrgården, där arbetslösheten rör sig runt 90 procent, genomströmningen är stor och flera hus förslummade. Men för sex-sju år sedan var det barn och ungdomar i en annan del av Rosengård, med välskötta fastigheter och utan trångboddhet, som kastade sten på byggnadsarbetare och poliser.
Det finns inga enkla förklaringar eftersom situationen är så komplex.
Om mycket kan uppfattas som stillastående eller kroniskt – sysslolösheten, bidragstillvaron, respektkulturen – märks ändå en rörelse utåt: när man får jobb flyttar man från Rosengård. De som klarar skolan och läser vidare ger sig av. I min senaste bok, ”Stora famnen. Pappa Dallas i Rosengård”, säger huvudpersonen, fritidsledaren och boxningstränaren Diabaté Dialy Mory:
– Man kan leva byliv här, hela livet, men då kommer man ingen vart. De vuxna brister i ansvaret för barnens utveckling. Föräldrarna är egoistiska om de inte lär sina barn det nya sättet att leva i det nya landet.
Enligt Tim Kouns, socialsekreterare på utredningsenheten för barn och ungdom i Rosengård, kommer det in 6-700 anmälningar om året, de flesta från polisen. De anmälningar som ökar mest gäller ungdomskriminalitet.
– Det är allvarligt med den ständiga känslan av oro, säger Kouns. Jag träffade en pappa häromdagen som sa att han inte kan gå ut efter klockan nio. Själv är jag inte orolig för att cykla på hembesök, men om de här gängen av killar kopplar samman alla myndigheter kan det bli så att de också börjar se på socialtjänsten på ett annat sätt. Vi är oroliga för att folk ska uppleva oss som polisens förlängda arm.
Bland poliser hör man åsikten att socialtjänsten gör för lite, säger jag.
– Jag vet att vissa poliser är frustrerade. Jag hörde nyligen om ett möte där en polis sa att när den pågående polissatsningen är slut måste socialtjänsten ta över. Jag uppfattade det som att vi ska vara ute och patrullera och omhänderta på samma sätt som polisen. Det är omöjligt.
Vad är det stora problemet med Rosengård?
– Föräldrar som inte är integrerade, som är fysiskt eller psykiskt sjuka. Alldeles för många barn får inte den skolgång de ska ha. Det är problem med gängen och den kriminella påverkan.
Uppväxtvillkoren här har ju diskuterats i decennier. Problemen består och har i vissa fall blivit värre – varför?
– Jag tycker att både skolan och socialtjänsten har svikit barnen, säger Tim Kouns. Vi har misslyckats med att se till att de får det stöd de behöver. Vi har inte lyckats se till att barnens utveckling vänder. Och det är precis det vi ska göra. Jag är kritisk även om mina kollegor jobbar häcken av sig.
Ingen annan stadsdel i Malmö har fått så stora resurser för att förbättra skolan och sätta människor i arbete eller utbildning. Har det mest blivit en investering i status quo?
Ur viljan att hjälpa och stötta utan att stöta sig med någon har det uppstått en politiserad och moraliserande osäkerhetskultur, som lett till att man utbildar offentliganställda – från miljöinspektörer till socionomer – i antidiskriminering och suckar över sverigedemokraterna i stället för att tackla de förhållanden som är deras jordmån. Jag tror att rädslan för att framstå som fördomsfull och stigmatiserande har bidragit till Rosengårds belägenhet. Det är lättare att beskärma sig över bilden av stadsdelen – ”den är för negativ, medierna bara vinklar allting” – än att diskutera hur det faktiskt ser ut där.
De flesta som följt Rosengård under längre tid verkar, även om utgångspunkterna skiljer sig åt, komma fram till samma sak: stabilitet och förändring – det senare är en förutsättning för det första – kan bara åstadkommas av dem som bor här. Men detta är samtidigt en skakig slutsats.
I våras genomfördes en protestmarsch genom stadsdelen mot våld och förstörelse. Majoriteten av dem som gick med kom från räddningstjänsten eller stadsdelsförvaltningen, endast ett fåtal boende deltog. I slutet av maj kallade en kvinna i Herrgården till möte och delade ut 700 flygblad med uppmaningen ”Kom för att visa svenska myndigheter att vi bryr oss om Rosengård och våra barn”. Åtta personer dök upp.
Det kommer att dröja innan det går framåt och uppåt för de härjade kvarteren. Men om man inte vill ha tvångsförvaltning av hela området krävs starkare viljeyttringar inifrån. När det brinner nästa gång – och det kommer det att göra – hoppas jag slippa se pappor gå ut sent om kvällen med sina småpojkar för att agera ståplatspublik åt dem som kastar sten och slangbomber på brandmän eller ambulanspersonal eller vem det nu kan vara.