(Göteborgs-Posten 25/11 2008)
Vid Lars Vilks premiärvisning i lördags av filmmusikalen ”Dogs” på ABF-huset i Stockholm dök en grupp skäggiga män upp för att markera sitt missnöje.
– Varför vill ni provocera? Är ni kommunister? Svenska folket tycker inte om kommunister, sa de och omringade arrangörsföreningen Humanisternas lokale ordförande.
När en annan person försökte kliva in i ringen blev de än mer upprörda:
– Dig talar vi inte med, du är ex-muslim.
Egentligen är det inte klokt att det år 2008 kan bli liv om en liten teckning, som sägs föreställa profeten Muhammed som rondellhund. Man tvingas gnugga sig både i ögonen och öronen. Religionens fantomsmärtor vid kritik eller satir tvingar konstnärer att gömma sig, stater att rusta sig; de får tidningar att huka och debattörer att se fascister där sådana inte finns och att missa dem där de står mitt i nyhetsflödet.
Om Lars Vilks sägs det att han bara vill ha uppmärksamhet, men i dagens publicitetssökarkultur är de som ivrigast visar upp sig de som ingenting utmanar och inga risker tar.
Jag tror egentligen inte heller att Vilks gjorde någon modig kalkyl. Kunde han veta att hans bidrag till en perifer utställning om hundar i konsten skulle plockas ner och att demonstranter skulle samlas utanför Nerikes Allehanda? Ingen kan på förhand tänka sig in i den absurda logiken hos en rörelse som sätter gudar före människor.
De som ansåg att rondellhunden var en tom provokation har beredvilligt fyllt den och laddat den med mening.
Och det som kallas musikal har i stället för scenuppsättning blivit en serie musiksatta kortfilmer om den censurerade vovven, konstvärldens reaktioner, debattens låsningar och de religiösa företrädarnas totalitära anspråk. Mycket känns privat, som dokumentation och bearbetning för inre bruk medan polisen bevakar ytterdörren. Några passager och idéer är roliga; som när Tom Cruise tilldelas rollen som Allah, vd för en expansiv affärsidé, och en ljudlös Jan Guillou förvandlas till en George Bush-figur med blicken belåtet sökande efter någon som förstår vad han menar.
I ett samhälle med segregerat umgänge och brutaliserat språkbruk framstår det som kuriöst med en harmsen yttrandefrihetsdiskussion utlöst av en harmlös figur, som då den började spridas i trafiklandskapet sågs som ett uttryck för muntert underjordiskt konstskapande.
Detta blir bara begripligt om man inser att det ingår i de harmsnas strategi att framställa sig som offer för alla samhälleliga värderingar och kulturella referenser, som de finner djupt och odiskutabelt motbjudande.
Jag misstänker att för islamisterna är hela tillvaron en förolämpning, en kränkning.