(Göteborgs-Posten 9/11 2008)
Under fjolåret halshöggs 158 dödsdömda i Saudiarabien, ofta inför publik. Det är ett land där halva befolkningen i bästa fall tillerkänns halvt människovärde. Dit skickas svenska skolbarn för att lära sig tolerans och förståelse för andra kulturer, och den förening som ligger bakom får mångmiljonstöd av det svenska samhället.
Den konstanta oron för hur det ska gå med det mångkulturella samhället har skapat inte bara en nisch utan en hel marknad för personer och organisationer som försörjer sig på integrationsprojekt. På denna marknad talas ett alldeles speciellt projektspråk och utan signalord som mångfald och mötesplats godkänns få bidragsansökningar. Den som däremot behärskar retoriken kan bli rikligt belönad.
Medan många kulturföreningar kämpar med dålig ekonomi har Spiritus Mundi i Malmö gjort en hejdundrande entré i fräscha, rymliga lokaler mitt i stan och med uppbackning från Arvsfonden, Framtidens kultur, Ungdomsstyrelsen, Malmö stad, Botkyrka kommun, EU – och Saudiarabien. När jag intervjuar initiativtagaren Henrik Melius nämner han ”delaktig” elva gånger och ”mötesplatser” vid sjutton tillfällen; förmodligen är det detta som skiljer en framgångsrik entreprenör från en fattig kulturarbetare.
Han har fått den politiska majoriteten i Malmö att skicka in sjätteklassare i ett skolutbyte med den saudiska diktaturen. Och han har till på köpet sett till att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet undviker all debatt i frågan.
När kritik ändå luftades i fullmäktige tidigare i år förklarade kommunledningen att utbytet skedde ”på barnens villkor”. Politiker, som aldrig skulle ha drömt om att samarbeta med apartheidregimen i Sydafrika, anser inte att det är en politisk fråga när de lierar sig med en shariastat, som i stället för rasåtskillnad praktiserar könsåtskillnad. De tycks inte ens uppfatta att här finns ett problem. Ideologiskt motiverat förtryck av kvinnor och oliktänkande är en icke-fråga.
Och det finns fler som har tagit lätt på föreningens val av samarbetspartner.
– Vi är inte inblandade i just det projektet och har inga synpunkter på det, svarar Hans Andersson, kanslichef hos Arvsfonden, Spiritus Mundis största svenska bidragsgivare. Om syftet vore att stödja regimen skulle vi nog inte gå in. Men här handlar det ju om att lära sig respektera varandras olikheter.
Vid årsskiftet utsågs Henrik Melius av regeringen till ledamot av Ungdomsstyrelsens insynsråd på basis av sina erfarenheter av arbete med ungdomar och kultur. Malin Engstedt, pressekreterare på integrations- och jämställdhetsdepartementet, berättar att det hela gick väldigt informellt till:
– Någon CV eller dokumentation kring hans erfarenheter fick vi inte. Men papper säger inte allt, det handlar om att träffas och få bra kontakt.
Melius, med bakgrund som musiker, marknadsundersökare och yogalärare i USA, har de senaste åren bott en del i Bahrain och säger att han i arabvärlden funnit ”ett behov av att mötas”.
– Att ha förutfattade meningar utan att själv ha rest i området är ett misstag jag gjort tidigare och det vill jag inte göra om. En kung behöver inte bara vara kung, han kan också vara människa.
Som kulturförening är Spiritus Mundi lite speciell. I lokalerna hänger shejkporträtt, representanter för en ideologi så långt från gränsöverskridande och mångfald som man bara kan komma. Det dagliga arbetet bygger på arbetsförmedlingspengar och Henrik Melius fakturerar genom sitt eget företag föreningen för sina tjänster. I styrelsen sitter islamologen Jan Hjärpe, som i en debattartikel bagatelliserat den saudiska apartheidpolitiken genom att jämställa den med sin egen tid i gossläroverket.
På Spiritus Mundis hemsida finns en logga från stiftelsen Framtidens kultur placerad så att intrycket skapas att föreningen närmast är en underavdelning eller ett dotterbolag till bidragsgivaren.
– Det var originellt. Det brukar vi inte uppmuntra till, säger Jonas Anderson, vd hos Framtidens kultur. Att vi skulle stå som någon sorts finansiär är olämpligt. Deras projekt är avslutade här och deras senaste ansökan gick inte till final hos oss. Vi har noterat att de har ett samarbete med Saudiarabien, men jag har ingen djup kunskap i detta.
Spiritus Mundi fick sina första bidrag för projekt med barn från olika stadsdelar som musicerade tillsammans. I våras stärktes Malmö stads samarbete med Henrik Melius när utbildningschefen i stadsdelen Limhamn-Bunkeflo på den saudiska regimens bekostnad reste till Riyadh för att förbereda ett utbyte mellan saudiska och svenska grundskolor. Med på resan var utbildningschefens fru, verksam vid lärarutbildningen på Malmö högskola, som ville undersöka om några av hennes lärarkandidater skulle kunna få praktisera i Saudiarabien.
Vid hemkomsten rapporterade paret att de hade mött ”otroligt stolta och starka kvinnor” och att man där nere hade sagt dem att bilden av den saudiska kvinnan som förtryckt ”inte stämmer”.
Frågan är ändå vad svenska skolbarn och lärarstudenter skulle kunna lära sig i ett land där lärare döms till spöstraff om deras undervisning anses strida mot muslimska normer.
Inte mycket, menar svenska UD, som avråder från resor dit. I Saudiarabien får kvinnor inte rösta. Deras rörelsefrihet är starkt reglerad. Politiska partier och fackföreningar är förbjudna. Sharialagar råder. Vid rättegångar väger en kvinnas vittnesmål hälften så tungt som en mans. Homosexualitet och konvertering från islam kan leda till dödsstraff. Landet argumenterar i FN för stränga blasfemilagar och reserverar sig mot konventioner om barns och kvinnors rättigheter.
Saudiarabien är en diktatur som finansierar islamism och fundamentalistisk mission. Vill man motverka fördomar bland barn kan man välja samarbete med många andra länder än just ett som har fördomsfullheten som styrande princip. Nu struntas det i stället i att landets kvinnor tvingas in under svarta Ku Klux Klan-kåpor (jo, idéerna är besläktade). Kan oengagemanget hänga samman med en rädsla för att här hemma i Sverige framstå som negativ till muslimer och/eller araber?
De styrande i Riyadh är säkert tillfreds med de svenska mötesplatserna och interkulturella dialogerna. Så här sa en av utbyteseleverna i TV4 i augusti:
– Jag visste inget om Saudiarabien innan jag åkte dit. Det var jättekul att få komma dit och jag vill gärna åka dit igen. Alla människor är jättesnälla.
Att barn utnyttjas i politiskt fasadarbete är knappast någon nyhet, men alltid obehagligt. På något konstigt vis lyckas vuxenvärlden dessutom vältra över ett moraliskt ansvar för det mesta från miljöförstöring till diskriminering på barnen; det är de som ska läras att bli av med sina fördomar medan affärerna och politiken och projekten för tolerans mot det oacceptabla fortgår som vanligt.