(Göteborgs-Posten 28/5 2008)
I Älmhult har en man, som genom arbetsförmedlingens försorg fick gå en svetsarutbildning, vägrat ta en kvinna i hand när han sökt praktikplats.
Inget ovanligt med det: negativ särbehandling av kvinnor grundad i religiösa dogmer är en vardaglig företeelse i skolor och på socialkontor, arbetsförmedlingar och andra offentliga institutioner. Det speciella här är att det är den diskriminerande parten som har vänt sig till Diskrimineringsombudsmannen DO eftersom han på grund av sitt beteende nekades fortsatta arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
DO Katri Linna stämmer nu arbetsförmedlingen. På sin myndighets hemsida förklarar hon det med att ”runtom i världen har vi olika seder och bruk när vi hälsar på varandra”. Att det också i Sverige existerar sådana seder blir i hennes framställning till en diskriminerande omständighet.
I takt med att religiositet ges ökat utrymme i medier och samhälle, från psalmtoppar till friskolor till kunskapskanaler, paras hos en del troende känslan av att ha vind i seglen med en uppenbar och tilltagande stingslighet. Ända upp i FN arbetar välorganiserade krafter för skärpt, global blasfemilagstiftning. Yttrandefriheten, framför allt konstnärernas och författarnas, utsätts för ett lågintensivt krypskytte från dem med den allsmäktige på sin sida.
Kanske finns här något att lära av hur den kristna högern i USA lyckades fösa småstadspolitiken i intolerant riktning; målmedvetet och metodiskt skaffade den sig möjlighet att peta i skolornas scheman och bibliotekens hyllinnehåll tills plötsligt en dag kreationismen var en teori så god som någon annan och varje ansats till försvar för förnuft och vetenskap kunde avfärdas som elitistiskt.
Man börjar med att fördöma depraverad konst. Man bränner en bok, hotar ett museum, stormar en teater eller abortklinik. Man skapar ett klimat där människor tystnar för att inte anklagas för fördomsfullhet. Man röstar in politiker med moralisk resning.
Den muslimska höger, som i Sverige verkar för huvudduk, separatistiska friskolor och insnävad yttrandefrihet för de otrogna, har i sin moralkonservatism rimligtvis mer gemensamt med kristdemokraterna än med sina apologeter inom vänstern och miljöpartiet.
Utan att se bumerangen komma farande skriver DO om Älmhultsfallet: ”Det är ytterst märkligt att statliga myndigheter går in och detaljstyr människors beteenden på detta sätt och uttalar vad som är rätt och fel.”
Men visst finns det rätt och fel, och det bör man kunna prata om och diskutera. Katri Linna tar ju också klar ställning. Det sorgliga är att hon försvarar diskriminering av kvinnor baserad på en religiös fördom.