(Sydsvenskan 28/9 2006)
När Nationalföreningen mot emigration vid 1900-talets början varnade svenskar för att bege sig till det själlösa landet i väster föreställde den sig att Vilda västern började redan i hamnen i New York. Inget gott kunde komma ur flytten till ett land med så destruktiva värderingar.
Sedan länge fanns också en skepsis från andra hållet. Flera amerikanska rörelser hade under 1800-talet växt fram med krav på begränsningar av invandringen; en av dem uppstod vid seklets mitt med udden riktad mot katolska immigranter, främst irländare, och blev känd som the Know-Nothings. Tillfälliga valframgångar noterades både i Chicago, Philadelphia och Boston och en know-nothing blev guvernör i Massachusetts och en annan borgmästare i San Francisco.
I ett vid den tiden skakigt partisystem lockades många väljare av kombinationen nykterhet, brottsbekämpning och invandringskritik. Begreppet know-nothings användes förstås ibland som skällsord, men hade sitt ursprung i att medlemmarna försökte hemlighålla rörelsens aktiviteter: ”I know nothing.”
Är sverigedemokraterna våra hemvävda know-nothings, de som inget vet eller fattar, eller som rentav smider ränker? Deras retorik och intervjusvar visar på samma okunskap som en gång skånepartiets och ny demokratis. Här påstås saker utan täckning av folk som inte inser att de är dåligt insatta, eller som struntar i det.
Men det snäva perspektivet och den moraliska begränsningen har dessvärre som viktig förutsättning en annan form av know-nothing, nämligen socialdemokratins förnekelse av allvaret i de sociala problem och klyftor som djupnat på välfärdsstatens frånsida.
När man kör längs skånska småvägar hamnar man ibland på sträckor som ser ut som vi föreställer oss sverigedemokraterna: skeva, skavda hus, hemmareparerade bilar som sett sina bästa dagar, sjukpensionerad bitterhet. Men valresultatet skär också in i de gamla industristäderna och ner i minnet av en tid med skötsamhet och vardaglig ordning och reda. Att såväl livstidssossar som frejdiga småföretagare kan attraheras av blandningen av vurm för det stabila och misstro mot motsatsen är emellertid ingen nyhet.
Under tjugo år – en tid då det mesta bytt skepnad: arbetsmarknaden, politiken, utbildningen, pensionen, nationsbegreppet, migrationen – har det existerat en svensk klangbotten för högerpopulism. Den var inne och vände i riksdagen på 90-talet, sedan dess har den varit ledarlös och marginaliserad. Bland sd:s röster finns förstås många som riktas mot invandringens verkliga eller inbillade konsekvenser, men mest av allt utgör de en protest mot den officiella bilden av det svenska samhället. Den stämmer inte med deras erfarenhet. Populism består till en inte ringa del av antielitism; motståndaren sitter på sina höga hästar och har han inget ansikte får han anta skepnaden av ett system utan sjukdomsinsikt.
Mot socialdemokratins know nothing-politik, och Göran Perssons självgoda formulering av densamma, riktades så detta utkantsuppror vars ideologiska innebörd så småningom kommer att förfära en del av dem som stött det. Just nu står missnöjet mest och pyser och väntar på en reaktion.
Björn Fryklund pekade på kultursidan 23/9 på det moraliska dilemma som skapas av obehagliga åsikters demokratiska genomslag och på behovet av att möta argumenten utan att ge dem legitimitet. Att bara resa sig från debattbordet och kalla de obehagliga för en massa obehagligheter ger förmodligen mindre effekt än konkret, praktisk, vardaglig politisk handling.
Inför valet, och under galgen, skrev Annika Billström, Stockholms avgående finansborgarråd (s), i Dagens Nyheter om socialdemokraternas ansvar för segregationen. Selektiva, utpekande åtgärder och utryckningar av ”det välmenande svenska majoritetssamhället” hade enligt henne förstärkt problemen i förorterna. Den sortens självkritik lär inte komma över kollegan Ilmar Reepalus läppar efter det jämförelsevis lyckade kommunalvalet i Malmö.
Reepalus styrka är på många sätt partiets svaghet; i hans skugga har inga arvtagare förmått etablera sig och bakom talet om stadsdelsdemokrati har en hierarkisk struktur permanentats där kommunen i praktiken kommit att styras som ett företag. Associationen med Malmös positiva förändringar snarare än dess negativa har naturligtvis stärkt partiets starke man. En utbredd lokalchauvinistisk anda gynnar makten samtidigt som oppositionen har gömt sig i tapeten.
I Malmö är alternativet till socialdemokratin inte moderaterna, som trots ett bra opinionsläge inte lyckades föra fram en enda fråga att entusiasmera väljarna med, utan en negation: anti-partiet sverigedemokraterna.
Kommer de att behandlas som white trash, som något som glömts i hörnen? På eftervalsmöten hos socialdemokraterna har det talats mer om att stänga ute sverigedemokraterna än att engagera sig i de problem som de drar nytta av. Utfallet i landets tredje stad blev en röst på social status quo, med en defensiv bidragspolitik som saknar stöd i det kommunala handlingsprogrammet ”Välfärd för alla”, där arbetslinjen framhävs. Till problemskolorna skickas snart nya statliga och kommunala plåstermiljoner, men inga tankar om hur innehållet kan bli bättre genom mindre enheter och annorlunda arbetssätt. Trots polisenkäter om minskad brottslighet skruvas övervakningskameror upp i innerstan.
I glappet mellan hur det är och hur det borde vara ligger populismens öppna fält. Arbetarrörelsen betraktade en gång medborgarna som subjekt med kollektiv förändringspotential; numera har projekten privatiserats och tron på politiken som samhällsförändrare stukats. Eftersom så lite görs för att i grunden motverka segregationen, vardagens gissel och konfliktskapare, kommer sverigedemokraterna inte att försvinna ens när vi blundar.