(Sydsvenskan 11/8 2006)
Etnicitet och identitet har blivit konservatismens moderna bastioner: det viktiga är inte hur man är utan vem man är. Ingen kan egentligen säga vad etnicitet är för någonting, men det tycks hänga ihop med identitetsbegreppet som i den integrationspolitiska jargongen står för motsatsen till rörelse och förändring. När någon pratar om etnisk identitet är det stark misantropvarning.
I vintras beslöt kommunledningen i Londonstadsdelen Richmond att ta ifrån två erkänt lämpliga fosterföräldrar vårdnaden av en flicka som hade bott hos dem i två år. Fosterfamiljen hade bara ett fel, men det var desto allvarligare: föräldrarna var vita medan barnet var svart. Politikerna ansåg att vad flickan behövde var inte en stabil familj utan någon som hon kunde ”identifiera sig kulturellt” med.
Berättelsen om denna mångkulturalistiska rasism återfinns i juli-augusti-numret av tidskriften Catalyst, som sedan årsskiftet ges ut av 30-årsfirande Commission for Racial Equality, den brittiska statens centrala myndighet på integrationsområdet. Det är ett nummer som ur en rad vinklar, och med hjälp av skribenter till vänster, problematiserar och ifrågasätter mångkulturen som stelnad dogm.
Det positiva faktum att vi på vissa plan lever i kulturblandningarnas tid tenderar att dölja baksidans kraftiga pendelrörelse bakåt i tiden, in i de kulturella enklavernas särartstänkande och narcissistiska betoning av ”ursprung” och ”rötter”.
Samtidigt som affischbilden av det mångkulturella domineras av festivaler och ångande matgrytor visar exemplet från Richmond, som kulturvetaren och journalisten Munira Mirza skriver om i Catalyst, på ett grundläggande antagande om att gränsen mellan svart och vit aldrig kan överbryggas. Alla förutsätts sitta fångna i sina kroppars fängelser, huggna i identitetspolitikens sten, och den offentliga debatten tillhandahåller en hel terminologi som strukturerar och rutmönstrar samhället efter stamtillhörighet.
Som den gamle kolonialismkritiske debattören A Sivanandan påpekar i samma tidskrift har den antirasistiska rörelsen från 1980-talet fallit sönder i ”a community of communities”, ett etnosamhälle med sinsemellan konkurrerande grupper med krav på separata förmåner och juridiska särlösningar. Ett aktuellt exempel är de bangladeshiska invandrare i östra London som med hot om våld och bokbål lyckats stoppa filmatiseringen av Monica Alis roman ”Brick Lane” för att deras talesman inte tycker om Alis skildring av stadsdelen.
Munira Mirza pekar på att den trivsamma mångfald som politikerna förordar bygger på föreställningen att vi är produkter av den kulturella bakgrunden och att våra identiteter behöver skydd. När det blir statlig och kommunal politik att hjälpa minoriteter att hänga fast vid sin ”kulturella identitet” krymper utrymmet för åsiktsmässig mångfald och personlig förändring. Gränser kan inte längre överskridas. Beslutsfattarna säger sig vara öppna för nya kulturer, men förväntar sig inte att andra ska vara det.
En alltmer central fråga i mångkulturdebatten blir hur vi ska kunna få ett mer vidsynt och tolerant samhälle om upplevelsen av att det finns något gemensamt försvinner.