(Sydsvenskan 25/3 2006)
Flyttar man till Danmark kan man inte leva som i en odemokratisk bondby, sa Naser Khader när jag gjorde ett radioprogram om honom för fem år sedan.
Han hade då gett ut sin självbiografiska och Danmarksreflekterande bok ”khader.dk” och i den exponerat ”halalhippiesarna”, de supertoleranta antirasisterna som tror att solidaritet kräver att man ställer sig bakom manschauvinism, identitetschauvinism och religiös chauvinism. Naser Khader, initiativtagare till organisationen Demokratiska muslimer, har undan för undan visat sig vara den mest realistiska bland det danska folketingets politiker. Under Muhammedkrisen har han varit en av få som pekat framåt.
Att han nu överväger att lämna politiken efter att ha blivit mordhotad av Ahmed Akkari, talesman för Islamisk trossamfund, är ett memento till alla dem, inte minst i Sverige, som velat reducera Muhammedhistorien till en fråga om rödvit inkrökthet.
Också i de lugnaste vrår lever vi i dag i en globaliserad hotkultur, som från världspolitiken trängt ner till skolgårdar och offentliga inrättningar. Varje gång någon slänger ur sig ”hora!” hörs ekot av ett än allvarligare hot om förnedring eller vedergällning.
Hoten leder till att samhällen sluter sig, kapslas in och fylls med kameror och kontroller och regleringar som påverkar allas vardag. Vi blir mindre fria att röra oss och säga det vi tänker. Få saker har förändrat våra liv så mycket de senaste fem åren som hotkulturen: det är de som hotar som sätter dagordningen, som föser politiken framför sig, som höjer försäkringspremierna, tvingar fram fler vakter, lägger ner busslinjer, begränsar kvinnors rörelsefrihet, som får kvällen och mörkret och delar av staden att framstå som – ett hot.
I det franska reportage, som danska TV2 visade på torsdagskvällen, hävdar en imam i Århus att det är ”judarna” som står bakom Jyllands-Posten och inför dold kamera i en bil säger Ahmed Akkari att om Naser Khader skulle bli minister borde man spränga honom och hans ministerium i luften. Det som stannar kvar efter reportaget är intrycket av politisk målmedvetenhet bakom de danska imamernas uppviglingsresa före jul till Egypten och Libanon, där Akkari deltog med en dossier med felaktiga uppgifter om Danmark och bilder som aldrig förekommit i tidningen, och den fräna doften av hot mot allt som inte är doktrinärt rättroget.
Hotkulturen bygger på en vi-och-dom-uppfattning om världen: udden är ytterst riktad mot flickor och kvinnor. I den svenska skolan, på socialbyrån, i simhallen och på torget utmanas dagligen den offentliga föreställningen om jämställdhet, om tjejers och killars, om kvinnors och mäns, lika värde. Män som söker samhällets ekonomiska stöd kräver manliga handläggare, vägrar ta kvinnliga tjänstemän i hand, förbjuder sina fruar att gå på utbildning.
Den kriminella hotkulturen, från nätverk och syndikat till mobilrån och misshandel, odlar inte religiösa normer, men det är oroande att hot från en rad skilda utgångspunkter nu samlas i ett närmast ideologiskt avståndstagande från rättssamhället och principerna om människors lika värde och okränkbarhet.
Så sprids rädsla och tystnad och Naser Khader har säkert gjort ännu en realistisk bedömning.